Dokumentär
År: 1996
Regissör: Susanna Edwards
Medverkande: Cristina Sánchez, Antonio Sánchez Garcia
Längd: 62 min
Åldersgräns: 11 år

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Sätt in dödsstöten, så kan vi gå hem sen." Cristina Sánchez pappa studerar sin dotter när hon gång på gång misslyckas med att driva in värjan på exakt rätt punkt i den hemmagjorda tjuren i garaget. Man säger att hon är bra med svärdet och det röda skynket, men dålig på att döda.

När en av riktig tjur rispar Cristina i arenan, tejpar hennes pappa snabbt ihop hennes spetsskjorta så att hon kan fortsätta. Han ger råd när hon missar ännu en gång, när hon rasande slår ut med armarna och vänder sig mot sargen.

Han är sin dotters bandiljär. Hans uppgift är att sticka fast spjut i manken på tjuren innan hon tar över. Hon följde med honom till jobbet när hon var liten, och dödade sin första tjur när hon var femton. Han tränar henne, men tackar gud för att hans andra döttrar inte vill bli tjurfäktare. När det är dags att möta de största tjurarna sitter farmor hemma och gråter framför en helgonbild.

Cristina är i fokus i så gott som varje scen, och kameran är lika uppmärksam som hon är på arenan. Den rör sig runt henne som hon runt tjurarna, och går lika nära. Ser allt, förutser allt och följer varje rörelse. Robert Nordströms foto är mirakulöst.

Cristina måste lära sig att döda med ett enda stick för att få godkänt av publiken, och för att männen som styr ska ta henne på allvar. Franco stiftade en lag mot kvinnliga tjurfäktare och förbudet hävdes inte förrän 1974. Av de hundra eleverna på Cristinas akademi var fem kvinnor. "Det är en mansvärld. Männen som håller på med tjurfäktning är de mest konservativa jag träffat. De accepterar inga förändringar." I filmen bjuder de varandra på dyra kubanska cigarrer och skämtar om bögar.

På en kyrkogård i Madrid ligger den legendariska matadoren Juanita Cruz. På hennes gravsten kan man läsa att "illvilliga medelmåttor" styrde tjurfäktningen i Spanien på 1940- och 50-talen. Inte mycket har hänt. Det finns män som vägrar fäkta vid samma tillfälle som Cristina, som inte vill ha sina namn på samma affisch som hon. Andra ropar "snygging" från läktaren. Och efteråt: "Du har skrivit historia, snygging!"

Vad händer när man snör in henne i dräkten – en praktfull rustning ämnad för män, prydd med guld och broderier, fransar och paljetter? "Jag förvandlas inte till karl – jag blir betraktad som en tjurfäktare. Det är inte detsamma som att vara en man, eller macho."

"Låt flickan fäkta nu", säger en manager. Flickan, som under sin lärotid dödade mer än två hundra tjurar. Hon är kort, knappt i höjd med de största tjurarna, "karlarna" på arenan Las Ventas i Madrid. Dödar man dem blir man matador de toros, den finaste titeln man kan få. Det är de djuren Cristina måste sticka värjan i. "Misslyckas jag kan jag lika gärna dö."

I skuggan av solen blev regissören Susanna Edwards genombrott, och vann en guldbagge för bästa kortfilm. Edwards har fortsatt att göra dokumentärfilm om viljestarka kvinnor, från dagisprinsessor till fackkämpar. 2016 kom Golden Girl om boxaren Frida Hallberg, som under inspelningen skadades svårt i en match. Edwards spelfilmsdebut Keillers park (2006) utgår från ett verkligt hatbrott, och 2007 gjorde hon Bror och syster, en dramaserie om en förbjuden syskonrelation.

Text: Nina Widerberg (2017)