År: 1936
Spelfilm
Regissör: Gustaf Molander
Skådespelare: Gösta Ekman, Inga Tidblad, Ingrid Bergman, Hasse Ekman
Längd: 96 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

En stjärna i vardande, en på väg att slockna. Så möttes de två för första gången, hon med en 20-årings entusiasm, salig över att få spela mot honom. Han i all hast, mellan repetition och föreställning på teaterns tilja, i vad som skulle bli en av de sista filmrollerna. Ingrid Bergman versus Gösta Ekman, två av svenskt dramas största artister. Även om det var en tilldragelse med flera minnesvärda stunder, så skedde det inte utan överspel. Stundtals tycks det som om storheterna velat övertrumfa varandra.

Till exempel vid deras första romantiska möte, i Stockholmsnatten, där de förför varandra efter konsert, krogbesök och tal om nya äventyr – högtidligt upprymda på champagne och vårkänslor. Denna, deras utomäktenskapliga affär är annars den enda komplikationen i Intermezzo, om man undantar de musikaliska mellanspelen i Gustaf Molanders film från 1936, från harmoni till dissonans.

Gösta Ekman spelar den världsberömde violinisten Holger Brandt som bara undantagsvis gör hembesök hos sin välartade, men stillsamt plågade familj. Hustrun, spelad av Inga Tidblad, börjar tröttna under den fördragsamma ytan. Sonen – Hasse Ekman i en av sina första roller – har växt upp till mammas duktiga pojke och dövar sina känslor i naturvetenskapens ämnen. Den unga dottern (Britt Hagman) är den enda som kan njuta av pappans flyktiga närvaro, men inte heller hon utan att upptäcka hans falskspel.

När den store konstnären förälskar sig i dotterns pianolärarinna – Ingrid Bergmans Anita är ett lovande ämne såväl musikaliskt som emotionellt – så ställs kärleken på sin spets, lidelse och passion mot familjelivets trygga famn. I förlängningen visar sig barnets behov utslagsgivande. Även i så måtto är Intermezzo en traditionell berättelse som sjunger kärnfamiljens lov.

Till förtjänsterna hör, utöver det smakfulla och effektiva hantverket, väl tilltagna scener som gör karaktärernas känsloliv begripliga. Det förekommer även en viss utblick i melodramen, till exempel vid nämnda förförelseakt. Som en poet liknar han henne vid en Wienervals, "leende och ändå fylld med vemod", "om en melodi när Wien fortfarande var en lycklig stad": den planlösa folkströmmen, de fyllda caféerna, musiken och ungdomens glädje, öppenheten. Beskrivningen skulle kunna vara hämtad från Stefan Zweigs oöverträffade självbiografi Världen av igår, om tiden före kylan. Om än bara lätt antydd blir Intermezzo som en politisk metafor för kärlek och liv under den osäkra mellankrigstiden, och ett förebud om vilket inferno som snart ska bryta ut.

Filmen blev också den förövning som tog Ingrid Bergman till Hollywood. Stjärnproducenten David O Selznick lockade över henne på ett femårskontrakt för att, samma år som han producerade Borta med vinden, låta henne spela mot Leslie Howard i en remake av Intermezzo, det som blev inledningen på Bergmans amerikanska karriär.

Text: Jon Asp (2015)