Jag är nyfiken - en film i gult
Lena Nyman och Börje Ahlstedt har sex framför slottet och i en ek och i en sjö i exportsuccé där Nyman intervjuar främlingar om klassamhället, frågar Olof Palme om utjämningspolitiken och har en säck märkt "Socialdemokratins dåliga samvete".
Spelfilm
År: 1967
Regissör Vilgot Sjöman
Skådespelare: Lena Nyman, Börje Ahlstedt, Vilgot Sjöman, Peter Lindgren
Längd: 121 min
Åldersgräns: 15 år
Finns med engelsk, tysk och fransk text.
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen är digitaliserad av Europe's Finest och deponerad av AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
"Filmpubliken ska luras att tro att jag och Lena är ett par... Konstnärer älskar maskspel."
I filmens första bild är Vilgot Sjöman och Lena Nyman på väg ner i en hiss, och hon kelar med hans slips och tjatar om en snabbis. En dam som väntat på hissen suckar trött. "Håller ni på med era filmer..."
Paret i hissen är med i en film om en film de är med i. Och improviserad är den också. Sjömans beskyddare "magister Bergman" avskydde att improvisera, men nu hade hans elev slutat skolan.
Regissören skisserade en ramhandling, och så fick roller och scener växa fram i samarbete med skådespelarna. Något inspelningsmanus hade man inte. Producenten Göran Lindgren gav Sjöman fria händer så länge han inte bröt mot lagen. Den ursprungliga filmen var både gul och blå och två och en halv timme lång.
Ett av målen var att spränga "blyghetsvallen". I konventionella kärleksscener såg "lakansvirtuoserna" till att sängkläderna dolde det man inte tordes visa. I Sjömans 491 hade man fått tejpa på Nyman en bit gasväv för att hon inte skulle se helt naken ut mellan tagningarna. Den här gången behövdes ingen tejp.
Sjöman byggde sin nya film runt Nyman. Hennes nakenscener skulle bli världsberömda, men hon var tjugotvå och tyckte hon var tjock. Det tyckte flera manliga kritiker också. En skrev att "Lena Nyman [...] besitter en rondör och oskuld och anatomisk näpenhet som gör att samlagsscenerna roar snarare än rivs."
Nyfiken-filmerna blev en världssensation, och klipptes eller förbjöds i de flesta länder. I USA beslagtogs de i tullen och släpptes först ett år senare, efter en rättegång. Under tiden hade distributören gett ut en bok med manuset och de förbjudna bilderna, och när filmerna äntligen fick visas blev de den dittills största publikframgången för utländsk film på den amerikanska marknaden.
Man kan undra om politiken gjorde dem otåliga, alla de där amerikanerna. Nyman och Börje Ahlstedt har visserligen sex i en ek och i en sjö och framför högvakten och på en äng och på en trasmatta och på en trasmatta igen, men i enrummaren där pappan sover i kökssoffan och pissar i vasken har hon fyllt sitt rum (där de också har sex) med lådor med viktiga dokument, band och tidningsklipp. Religionslådan är rätt tom, men i manslådan har hon tjugotre ifyllda kort.
Hon är inte alls lika upptagen av Ahlstedt, nummer tjugofyra, som av sin vetenskapliga undersökning. Hon går runt med en bandspelare och frågar alla hon kan leta upp vad de tycker om det svenska klassamhället. Hon får Spanien-resenärer på Arlanda att tappa fotfästet, och hon frågar Palme om det känns melankoliskt att vi trots att vi har haft en socialdemokratisk regering i trettio år har så lite utjämning i Sverige. Hon har en stor svart säck med texten "Socialdemokratins dåliga samvete".
Intervjuerna är makalösa. De flesta svarar som får, och Lena Nyman bara frågar på. Men ingen scen är roligare än den när hon för att visa att hennes pappa sover djupt skriker "Pappa det är INBÖRDESKRIG I SPANIEN! Det är KRAVALLER I ÅDALEN, de har skjutit en massa människor! Det är STORSTREJK!" rätt i örat på honom där han ligger på sin kökssoffa. Inte vaknar han.
Kritikerna var eniga om att Sjömans film var unik i svensk films historia, och att Lena Nymans insats var avgörande. "Filmen hade knappast kunnat bli vad den är utan den fantastiska insats Lena Nyman gör", skrev Mauritz Edström i Dagens Nyheter. "Hennes till synes hämningslösa utspel, friskhet och vitalitet fungerar oavbrutet som ett tändstift."
Carl-Henrik Svenstedt skrev i Svenska Dagbladet: "Sjömans film är en aktiv politisk handling [...] en stöt mot hjärtat av vår ljumhet och neutralitet. [...] Han polemiserar mer än han frågar, provocerar mer än han argumenterar. Han har gjort en agitationsfilm [...] inför de två hot vi har att välja mellan 1968: en borgerlig valseger, som bryter en politisk utveckling, och en ny snål socialdemokratisk seger, som låter kompromissandan lunka vidare. [...]"
Text: Nina Widerberg (2016)