Spelfilm
År: 1966
Regissör: Peter Kylberg
Skådespelare: Christer Banck, Tove Waltenburg, Agneta Anjou-Schrammel, Ove Tjernberg, Börje Nyberg, Margaretha Krook
Längd: 83 min
Åldersgräns: Tillåten från 11 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka  filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"En samling unga genier har börjat med något som kanske kan bli filmhistoria", skrev en journalist efter att ha besökt inspelningen av JAG sommaren 1965, och fortsatte: "aldrig tidigare har färg använts på detta sätt i svensk film".

Med tre prisbelönta och kritikerhyllade kortfilmer i bagaget stod Kylberg som en av de unga debutanter som i och med Svenska Filminstitutets tillkomst erbjöds göra film i ett nytt generöst filmklimat. Svenska Filminstitutet skulle nu finansiera kvalitetsfilm och JAG blev först ut. Förväntningarna sköt i höjden och Kylberg geniförklarades och kallades "filmreformens förste avantgardist". Men det var uppenbart att Kylberg stod för en ovanlig filmstil, långt bort från vad vi idag förknippar med svenskt 1960-tal: svart-vit naken socialrealism och politiskt medveten agitation.

Kylberg stack verkligen ut. Han var konstnär och musiker, mer besläktad med det tidiga 1900-talets modernister inom måleri och komposition, alltmedan samtida filmskapare som Vilgot Sjöman och Bo Widerberg inringades som "författarfilmare". Filmen skulle av dem användas som penna och skriva filmkonst. För Kylberg var filmkameran snarare en pensel! Bild och musik skulle förenas i ett renodlat allkonstverk.

Med en budget motsvarande mindre än hälften av en långfilm och ett ungt oerfaret team, filmade Kylberg i udda experimenthus och rivningslägenheter som han målade om i expressiva färger. Han lät den pågående rivningen av Stockholms Klarakvarter symbolisera en allt mer avhumaniserad stad, och lät filmens Jag, hans alter-ego, vandra bland byggnadskonstruktioner och armeringsjärn, sökandes efter kärlek och sammanhang.

När Bernardo Bertolucci såg filmen sa han att Michelangelo Antonioni skulle blivit förvånad om han visste att en 27-årig svensk åstadkom mer engagerande experiment kring färg och känslor än han själv hade lyckats med i Den röda öknen. JAG har kallats en färgopera, en känslornas balett, och lanserades som "det mest avancerade långfilmsprojektet som genomförts i vårt land". Den fick turnera USA runt under Museum of Modern Arts banér, men fann ingen biopublik i 1960-talets verklighetstörstande svenska filmklimat och floppen var ett faktum. JAG kom istället att bli en av svensk films bäst bevarade hemligheter.

Text: Lars Diurlin (2016)