Spelfilm
År: 1960
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Max von Sydow, Birgitta Valberg, Birgitta Pettersson, Gunnel Lindblom
Längd: 89 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen är digitalt restaurerad och deponerad av AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Du ser det. Gud, du ser det. Det oskyldiga barnets död och min hämnd. Du tillät det. Jag förstår dig inte. Jag förstår dig inte. Ändå ber jag dig nu om förlåtelse. Jag vet inget annat sätt att försona mig med mina egna händer. Jag vet inget annat sätt att leva."

Max von Sydow har stapplat bort från sin dotters döda kropp, och kan knappt stå upp av sorg. Han har mördarnas blod på händerna. Han har skurit halsen av en av dem, strypt den andra och knäckt nacken på en oskyldig pojke. Männen har hjälpts åt att hålla isär hans dotters ben, våldtagit henne, slagit ihjäl henne med en påk och dragit av henne kläderna för att sälja dem.

Det här var man inte van att se 1960. En vild debatt utbröt, censuren fick kritik och filmen anmäldes till JO (som lämnade anmälan utan åtgärd). Och om man drog efter andan här, så blev New Yorks Times kritiker Bosley Crowther direkt vämjd: "Bergman har fyllt filmen med brutala scener som är så gränslöst realistiska att åskådaren kan bli äcklad och chockad. [...] Hur mycket man än välkomnar ett enklare och klarare Bergman-tema, så finns det en punkt en konstnär inte kan passera utan att riskera att bli osofistikerad. [...]. Våldtäktsscenen är mindre utförlig än i Europa, men bilderna är ändå gruvliga. [...]"

Bosley Crowther väntade sig mer av Bergman än en film om gott och ont. Men det är vad det är. En film om ont och gott, tro och tvivel, offer och skuld. Den goda jungfrun är ljus, den onda fostersystern är mörk, den ömma modern är from och den starka fadern rättrådig. Man ber bordsbön och har krucifix, men den gamla tron sitter i väggarna. Dottern kvittrar på om kläder och kavaljerer som i vilken film som helst, men när hennes far får veta att hon är mördad blir Jungfrukällan en isländsk saga. Det enda den vilt sörjande mannen visar är tyst och orubblig beslutsamhet: "Du får gå och hämta slaktkniven åt mig." I en hjärtskärande avståndsbild brottas han med en ensam ungbjörk. Han väcker mördarna innan han dödar dem, och han gör det utan att yttra ett ord. Men pojken sliter han ur sin hustrus famn och svingar in i väggen. När kroppen ligger där vill han göra honom levande igen. På knä vid sin dotters kropp rör han vid henne som om han inte kan förstå att det är sant. I filmens vackraste bild ser vi familjen uppifrån: föräldrarna håller om sitt barn, och skuggor av björklöv rör sig över den dödas ansikte.

Manuset är skrivet av författaren Ulla Isaksson, och bygger på en visa från 1300-talet, en visa om en legend. Sven Nykvists foto påminner om Katsuo Miyagawas bilder i Akira Kurosawas Rashomon, som också handlar om ett våldsdåd i en skog. Bergman beundrade Kurosawas film, och var väldigt nöjd med sin egen. Åtminstone 1960. I boken Bergman om Bergman (av Stig Björkman, Torsten Manns och Jonas Sima) säger han: "Jungfrukällan, den tyckte jag ju då var en bra film. Jag tyckte den var inihelvete bra! Jag tyckte det var en av mina bästa filmer, jag tyckte den var storartad."

Carl Björkman i Dagens Nyheter höll med. Han kallade Jungfrukällan Bergmans bästa film, "ett verk i klass med det finaste som nu görs inom svensk dikt och konst", en film "i världsfilmens elit". I BLM skrev Jörn Donner om filmens idévärld och om förbindelsen med Bergmans tidigare motiv: "Det finns hos honom, i synnerhet i Gycklarnas afton, en moral om förnedringens ära, den besegrades heder, en direkt fortsättning på hans 40-talistiska frågor. Som konstnär står han på de besegrades, de förtappades, de oskyldigt lidandes sida, och han vet att gränsen mellan synd och dygd är ringa och vag." Dagens Nyheters Olof Lagercrantz ansåg att Bergman bara var ute efter att skapa sensation. "[...] Där anda och själ borde vara skramlar en död mekanik. Jag har ingenting emot ett teatraliskt gyckelspel, men kalla det vad det är – ett gyckel."

Filmen fick kritikerpriset i Cannes och en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Wes Cravens skräckfilm The Last House on the Left från 1972 är inspirerad av Jungfrukällan.

Text: Nina Widerberg (2015)