Spelfilm
År: 1933
Regissör: Gustav Molander
Skådespelare: Tutta Berntzen, Gösta Ekman, Thor Modéen, Sickan Carlsson, Carl Barcklind
Längd: 1 tim 34 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Sprakfålen Tutta Rolf ser rasande festlig ut där hon ligger i en snödriva med skidorna i vädret. Uppdragen skriver hon ett rasande kvickt telegram till lilla pappsen, som är en raring och tar hand om hotellnotan.

Kvinnorna pratar barnspråk i falsett, men männen har inte en chans. Carl Barcklind blir bortkollrad på en sekund, Thor Modéen sväljer vad som helst, Edvin Adolphson är en loser med hick-tics, Georg Rydeberg blir ditsatt av älskarinnan Ruth Stevens, Åke Jensen måste baxas åt rätt håll och Gösta Ekman talar patetisk låtsasskånska och är hjälplös som en kattunge.

Barcklind har tre döttrar, och här är intrigen: "När pappa fick sin första miljon fick du Thyra lilla en konsul, när han fick sin andra miljon fick jag en baron, och nu har han tre miljoner och då ska det förstås vara en greve."

Grevens älskarinna har sidenplagg och ligger i fåtöljer. Sickan Carlsson, som har trevliga skidkläder, byter den trolösa ädlingen mot den färglösa löjtnanten. Som är hennes kusin, men pjäsen är från 1892.

När Ernst Rolf dog 1938 tog hans fru Tutta sitt flicknamn Berndtzen. Den otroligt populära skådespelaren hade börjat som revyartist och spelade sprallig och självständig i filmer som låg långt från trettiotalets pilsnerfilm, där kvinnor var huskors som gömde spriten. Gustaf Molander är modernare än så. I denna – med viktiga undantag – smakfulla film susar det blonda kvicksilvret nedför trappräcken och får pappsen att låsa upp kassaskåpet. Men när skulderna växer tar hon saken i egna händer och öppnar en nattklubb. Hon må lägga huvudet på sned, men det är hon som ser till att det blir något gjort. Gösta Ekman får kämpa för att klara en mopp.

Allt är inte modernt. Filmen är från 1933 och den judiska skojaren Adolphson är oljig och skrattretande. Någon har ritat Modéens ansikte på en ballong, och han kör gapskrattande upp den under en ung kvinnas kjol.

Ekman vill hem till Stina, som har grisat. Det han har att göra i filmen är inte direkt sofistikerat, men groteskt är det inte. Han spelar sin Poppe-figur som han spelar på teatern: han slarvar skickligt med det han ska göra, och improviserar mitt i dialoger. Rollen är så tramsig att han på ett ställe börjar skratta utanför den. Det är över på ett ögonblick, men Molander lät det vara kvar. Det är modernt.

Gösta Ekman, som 1911 filmdebuterade som förförare i Anna Hofman-Uddgrens Blott en dröm, knäböjer över ihjälfrusna soldater i Karl XII, säljer sin själ till djävulen i Murnaus Faust, får nobelpris i Swedenhielms och spelar violin i Intermezzo. Han filmar samtidigt som han står på scen, i allt från Gröna hissen till Hamlet. Ekman-kulten får hundra tusen stockholmare att kanta gatorna vid hans begravningståg.

Molander hade verkat sedan stumfilmstiden och fortsatte lugnt genom trettiotalet, som gått till historien som det svenska filmdecennium den goda smaken glömde. Han gjorde en rad filmer med Tutta Rolf, och melodramen Intermezzo från 1936 blev Ingrid Bergmans biljett till Hollywood. I scenerna från nattklubben i Kära släkten får Åke Dahlqvist, Molanders trogna fotograf, visa vad han kan göra med rytm och rörelse.

Hitmaskinen Jules Sylvain gjorde musik till 148 filmer 1929–1949. Han arbetade med Ernst Rolf ("Jag är ute när gumman min är inne") gjorde kupletter med Karl Gerhard ("Han är ett bedårande barn av sin tid") och skrev otaliga schlagers – här "När tvenne hjärtan slå..." med text av Gösta Stevens.

"Gösta Stevens [...] har gjort ett manuskript, vilket regissör Gustaf Molander utnyttjat med smak och urskillning. Utom i fråga om en detalj: den roliga men grova karikeringen av den judiske procentaren Ludwig (Edvin Adolphson) [...] får i dessa tider lätt en bismak av proarisk och antisemitisk propaganda. [...]. Någon pilsnerfilm är inte 'Kära släkten'. Snarare en väl blandad filmcocktail, avsedd att tillfredsställa alla smakriktningar. Den är inte något filmkonstens mästerverk, men väl en produkt av modernt affärsmässig svensk filmindustri." – Nixon (Nils Horney), Social-Demokraten

Text: Nina Widerberg (2017)