Kortfilm
1986
Regissör: Ingmar Bergman
Längd: 14 min
Åldergräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"DET HÄR PASSET SKAFFADE SIG KARIN NÅGRA MÅNADER FÖRE SIN DÖD"

Ville hon resa sin väg?

Yrke: fru, står det i passet. Fru till hovpredikanten Erik Bergman, han som stängde in sin yngsta son i garderoben.

Men nu handlar det inte om Erik. Karins ansikte är Ingmar Bergmans första film om sin mor. Han har valt bilder ur de praktfulla familjealbumen, och på ljudspåret spelar Käbi Laretei piano. Sju textskyltar om en mening vardera, men ingen berättare som talar om vad vi ska titta på.

Karin har en mössa med ett berg av volanger och spänner ögonen i oss. Hon är liten, men flickan som växer upp fortsätter att se lika sträng ut. Hon tittar rakt in i kameran. Inte förrän huset är fullt av barn börjar Karin le. Sedan hon blev vuxen har hon sett desillusionerad på gränsen till sorgsen ut. På bilden där Erik träffar hennes familj för första gången ser hon ut att vilja dö. Han har studentmössa och hon är nitton. Hon skulle blivit sjuksköterska.

Av de sju texterna är det bara en som uttrycker en åsikt: "I Mora tas den märkliga förlovningsbilden." Där sitter de i varsin ände av bilden, Erik med en bok och Karin med ett handarbete. Det är ett helt bord mellan dem och de har inte ens gift sig än. Långt senare förälskar hon sig i en annan, men här är vi i familjealbumen.

Det finns en bild där Karin sitter vid ett fönster i sommarhuset, i ett rum med ett vitt skrivbord. Hon hade två dagböcker. "Min bok", där det inte stod ett ord om krusbärskräm och vattentemperaturer, visste ingen om.

Karins ansikte är en stumfilm, men Bergmans röst har sällan varit så tydlig. På fjorton minuter berättar han mer än många klarar i en biografi. Och då får han ändå med familjens hundar också.

Text: Nina Widerberg (2018)