Spelfilm
År: 1965
Regissör: Bo Widerberg
Skådespelare: Keve Hjelm, Inger Taube, Björn Gustafson, Evabritt Strandberg
Längd: 96 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Efter Barnvagnen och Kvarteret Korpen från debutåret 1963 – båda i sömmen mellan proletär måttfullhet och de trevande försöken till förfining – gick Bo Widerberg allt djupare in i den konstnärliga processen. Inför Kärlek 65, om en filmregissör i existentiell kris, levde han "helt för att försätta sig i skapande läge". Om inte konst för konstens skull, så väl liv för konstens skull – till varje pris. "Hur mycket kan man skita i andra för att det ska svänga för en själv?", frågar han i bakomfilmen Widerberg 65.

Temat berörs direkt i filmen, från sommarlovsidyllen på Österlen till Stockholm och åter till havet och de böjande slätterna kring Kåseberga i Skåne. "Blir du inte färdig med den här filmen snart?" frågar regissörens unga dotter Nina Widerberg. "Det är svårare nu, det har hakat upp sig den här gången", svarar regissören Keve.

Keve Hjelm spelar alltså regissörens alter ego som med blandat resultat söker liv hos skådespelarna. "Jag kan inte ta emot så mycket liv i den här scenen", säger han till Thommy Berggrens fabriksarbetare. Och senare, för sig själv: "varför kan jag inte få liv i dem?". Problemet tycks dock lika mycket vara hans eget, en skaparkris som bottnar i samlevnadskris. Han älskar sin maka Ann-Marie (Gyllenspetz), men drabbas häftigt av Evabritt (Strandberg), hustru till den inbjudna föreläsaren Björn (Gustafsson).

Svenska såväl som utländska kritiker var berömmande och framhöll scenerna mellan Keve och Evabritt, sinnlig erotik trots att båda parterna älskar sina respektive mer än varandra.

Om Kvarteret Korpen var en film som uttryckte att folk blir friare om de har det bättre ställt, är Kärlek 65 en film som i hög grad ifrågasätter det förhållandet, inte minst genom föreläsaren, som menar att frihet att välja mellan olika alternativ i ett välfärdssamhälle kan göra det svårare att leva.

Knappt halvvägs kommer även ett konkret filmmanifest, där regissören åter jämför filmens vara med kärlekens, inspirerad av Godards uttalande om att film är sanning 24 gånger i sekunden. Allting har en moral - eller ingen alls. Keve menar att att det inte längre går att lång, obruten värld. Konstnären kan inte längre lägga pusselbitar med avsikt på det stora mönstret, bara hålla skärvorna mot ljuset, i bästa fall för en liten del av sanningen.

Kärlek 65 är en synnerligen franska nya vågen-inspirerad tilldragelse, från att skådespelarna fått behålla sina förnamn i filmen, till den sista frysbilden på ett par dubbelprojicerade drakar i skyn. Filmen är impressionistisk och fragmentarisk, med asynkrona bilder och dialog som sällan talar för publikens förståelse. Widerberg tog även det franska arvet vidare till att inkludera några namnkunniga italienare. Vissa titlar är generellt mer självklara än andra, Godards Föraktet, Fellinis 8 ½ och flera av Antonioni.

Till slut tar ledan överhanden även här, föreläsaren tröstar sig med citat av Moravia sedan Evabritt lämnat både honom och Keve. Den influgna Cassavetes-skådespelaren Ben Carruthers tröttnar och drar hem. Filminspelningen går i stå liksom livet. En sista festnatt konstateras att allt eländigt utom lumpen ligger på kvinnans lott. På låtsas skjuter barnet ner de vuxna bland tomflaskor, symbolisk bild av torftigt liv och lika andlös film.

Så försvinner mjölkbonden åter ut på slätterna. Regissören och föreläsaren - de två som delat kvinna och tankar - tycks lätta lite på teori och formaliteter, för att prova ett friare uttryck genom drakens visioner. Kanske ser vi också, utöver redan redovisad medelklassångest, bilden av ett havererat patriarkat.

Text: Jon Asp (2015)