Spelfilm
År: 1929
Regissör: Gustaf Edgren
Skådespelare: Fridolf Rhudin, Brita Appelgren, Weyler Hildebrand, Karin Gillberg, Sven Garbo
Längd: 86 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Notera att dcp:n till stor del är stum.

Gustaf Edgrens lumparkomedi Konstgjorda Svensson med Fridolf Rhudin i titelrollen tillhör den märkliga övergångsperioden kring 1930 då filmen, med Rhudins egna ord, stod inför valet att "stamma eller stumma", att utnyttja ljudfilmens då begränsade tekniska möjligheter eller fortsätta med den stumfilmsestetik som hade utvecklats under filmmediets första tre decennier.

Mary Björklund (Karin Gillberg) skriver hem till sin far, överste Sixten Björklund (Georg Blomstedt) att hon är kär i civilflygaren Harold Smith (Sven Garbo, den berömda Gretas äldre bror). Men genom ett missförstånd har uppfinnaren Fridolf Svensson blivit inskriven på regementet i Smiths namn, så när översten kallar på "325 Smith" är det Fridolf som kommer. Det blir många förvecklingar kring "Mary", för Fridolf har en tam råtta som lystrar till detta namn, och dessutom förälskar han sig i Mary Lantz (Brita Appelgren) på militärförläggningens kafé. Hon älskar "fart, flirt och flygare" och för att konkurrera med furir Julius Göransson (Weyler Hildebrand) måste Fridolf, som aldrig suttit i ett flygplan, fortsätta i rollen som menige Smith.

Konstgjorda Svensson är en hybrid mellan stum- och talfilm, med tal i den inledande prologen och musikinslag i huvudberättelsen. I prologen hävdar Rhudin via inspelat tal – paradoxalt nog – att Konstgjorda Svensson tillhör "den stora sanna stumma" filmkonsten. Han skämtar om "eländet" talfilm och gestikulerar mot "Herr kapellmästare" på ett sätt som förutsätter ackompanjemang av levande musik.

Vid urpremiären för Konstgjorda Svensson i oktober 1929 kunde bara sju biografer i hela Sverige visa film med ljud och många ansåg att talfilmen var en övergående fluga som aldrig skulle kunna konkurrera med den redan fulländade stumfilmsestetiken. Den kritiska attityd som Rhudin ger uttryck för ("man hör ju inte vad de säger!") var inte specifikt svensk; uppfattningen var utbredd bland kritiker i många länder. Experiment med inspelat filmljud hade visserligen gjorts redan tidigt i filmens historia, men det var inte förrän 1927 som Jazzsångaren med vaudevillestjärnan Al Jolson övertygade Hollywood om att ljudfilmen kunde vara en ekonomiskt hållbar investering.

Eftersom det var dyrt att installera ljudteknik i biograferna dröjde det innan den nådde den breda filmpubliken i Sverige. Under ljudfilmens första år användes två tekniskt ganska olika lösningar för att spela in och spela upp filmljud: å ena sidan ett ljudspår på filmremsan, å andra sidan ljud på en separat skiva. Scenerna i Konstgjorda Svensson där Fridolf mimar till en grammofonskiva skämtar med synkroniseringsproblemen som ljudfilm på skiva innebär, samtidigt som de gör reklam för musiken. Eftersom ljud och bild bevarats separat var det under många år bara prologen till Konstgjorda Svensson som gick att se med ljud, medan långfilmsberättelsens musiknummer saknades. Den kopia av prolog och långfilm som nu har digitaliserats bygger på ett restaureringsarbete som Filminstitutet utförde 2011.

För en nutida publik som inte är insatt i ljudfilmens förutsättningar år 1929 kan filmens hybridform distrahera från det komiska innehållet. Men Fridolfs finurliga förhållningssätt till teknik är underhållande, inte minst hans morgonrutin som påminner om Kalle Anka i Musse Piggs campingsemester (1938). Regissören Gustaf Edgren var precis som Rhudin från Värmland, och i sex folkliga komedier, från Spökbaronen (1927) till Simon i Backabo (1934), lade de tillsammans grunden för Edgrens karriär hos SF. Rhudin, som under en tid var filmbolagets högst betalda stjärna, avled dock i hjärnhinneinflammation 1935, endast fyrtio år gammal.

Genom sin prolog kan Konstgjorda Svensson göra anspråk på att vara den första svenska långfilmen "med tal". Den följdes i december 1929 av Säg det i toner, som var ljudsatt med musik från första till sista scen, men där dialogen förmedlas via textskyltarpingsemester. Året därpå spelades de första svenska talfilmerna in, och snart var biografmusiker ett yrke utan framtid.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)