Spelfilm
År: 1968
Regissör: Jan Halldoff
Skådespelare: Per Ragnar, Agneta Ekmanner, Ann Norstedt, Pia Rydwall, Bengt Ekerot
Längd: 97 min
Åldergräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Den unge läkaren Jan, som patienterna drar i rocken när docenten går ronden, försöker ta hand om dem allihop. De är rädda, de vill hem, de har ingen som tar hand om barnen, de har ingen som tar hand om katten, de ska dö i cancer, de super, de knarkar, de dör och de tar livet av sig. En överläkare påstår att en patient har hjärtinfarkt för att hon ska få en säng.

Jans sjuttonåriga syster är med barn också. Deras far är en rytande präst som skrämt familjen till lydnad i ett kvarts sekel. När han slår sin dotter för att hon vägrar göra abort får Jan nog. En annan son till en annan far täcker golvet med tidningspapper och skjuter sig för att han blivit tvingad att bli militär.

En kollega är trött på att Jan tjatar om moral och sanning, om ekonomiska intressen och socialt engagemang. "Vi arbetar med kroppar! Vi är kroppsingenjörer!" Inte Per. Han stoppar om och lyssnar. Men när en patient som behövt hans hjälp begår självmord, klarar han inte mer.

Man tror på Korridoren. Man tror på gamlingarna i sina sängar, livrädda för latinet, och på läkarna som gör så gott de kan. Man tror på professorn som spelar sig själv, och på cancerpatienten som bara vill att det ska gå fort. Man tror på det desperata återupplivningsförsöket, på den "kroniska otillräckligheten", och på våndan inför att behöva säga att det inte finns någon bot. Man tror på att det är så här – att allt man kan göra är att lägga handen på axeln på de sjuka och säga att det nog ska gå bra.

Det är inte roligt. Men Halldoff är rolig. Jans raggningsförsök är oförglömligt. Han nyper försiktigt i en okänd kvinnas klänning. Så säger han: "Den här måste absolut vara köpt någonstans." Prästen är rolig också: "Vi består inte bara av en kropp, vi har en själ också – är kaffet färdigt?"

Prästfrun är så förtryckt att hon nästan inte syns. Det finns knappt en kvinna i Korridoren som får anständigt med plats. Jans fru är snygg, sköterskorna anonyma, de sjuka ömkansvärda, skolflickan hjälplös. Den enda kvinnan som har betydelse för handlingen tar livet av sig.

Halldoff, som tidigare skrivit manus med Stig Claesson, samarbetade den här gången med producenten Bengt Forslund och dramatikern Beng Bratt. Forslund arbetade med Jan Troell, och Bratt skrev 1967–69 trilogin Flotten, Hemmet och Sandlådan, tillsammans med Kent Andersson.

På 70-talet var Halldoff "mer känd än Lill-Babs", skrev en kritiker i en dödsruna. I tidskriften Chaplin kommenterade regissören det faktum att alla hans filmer inte haft samma framgång: "Kritiken är långt ovan huvet på folk. Jag snackar med publiken. Det finns många banala saker i mina filmer och det säger kritikerna att de är. Det är de också. Men det är banaliteter som vanligt folk fortsätter att snacka om länge. Vanligt folk lever i en annan värld än kritikerna."

Mauritz Edström (Dagens Nyheter) skrev: "Skildringen av sjukhusmiljön[...] har en uppseendeväckande närhet. [...] så nära Milos Formans och andra tjeckiska filmares realism [...] har svensk film knappast varit förut." Edström saknade dock en klarare ståndpunkt i konflikten mellan ett djupare socialt engagemang och läkarens begränsade yrkesmoral [...]: "På denna viktiga punkt finner jag filmen förvånansvärt försiktig och spak, inte minst med tanke på att Bengt Bratt varit med i manus." Trots det dunkla slutet och "bristen på stridbarhet" kallade Edström filmen "ett stort steg framåt för Halldoff."

Text: Nina Widerberg (2016)