Spelfilm
År: 1946
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Inga Landgré, Dagny Lind, Stig Olin, Marianne Löfgren
Längd: 93 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri. Boka  filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Filmen finns med engelsk text.

Det börjar dramatiskt, med KRIS i versaler och dånande musik. Sedan förklarar en mild berättare: "Det här är inget stort och skakande drama, nej det är nog bara en vardagspjäs, nästan en komedi." Ja, vad ska man tro.

Kris bygger på den danska pjäsen Moderdjuret. Tar man fasta på den titeln är det här en film om en mors vilda begär efter sitt barn. Eller två mödrars – här dyker en biologisk mor upp hos en fostermor och vill ha hennes dotter. Eller sin dotter. En mor är god och fattig och har trasig kofta, och den andra är också ganska god men har nagellack och röker cigaretter. För hon är från storstaden.

I storstaden är allt teater. Den sminkade modern har en skönhetssalong där man kan bli som ny, men när allt är över sitter hon framför spegeln och är ensam, gammal och rädd. Den vilt ljugande aktören hon har försörjt har jämrat sig över sitt overkliga "månskensliv" för att få omkull hennes unga dotter. I hans sista scen blinkar neonbokstäverna TEATER över honom.

Vardag och vardag... Och komedi? Den snarkande mostern och den slarviga husan är stapelvara. När den dödssjuka modern på frågan om det hänt något i landsorten spotskt svarar: "Jodå, jag har köpt mig en pelargon", då rycker man till lite. Annars är det inte roligt. Särskilt inte när en hjälpsam gammal dam i en sovkupé säger: "Jag drömmer alltid att en stor nigger biter av mig tårna när jag ätit något olämpligt."

SF:s Carl Axel Dymling väntade med att låta Bergman göra film. Men så hoppade en tilltänkt regissör av. "Dymling lovade mig att jag skulle få regissera om jag kunde skriva ett bra manuskript på detta storslagna pekoral. Jag var vild av lycka [...]"

Det började bra. "[...] Det blev en lång provfilm. Då jag sett den visste min entusiasm inga gränser. Jag ringde min hustru [...] och skrek upphetsat i luren att nu kunde Sjöberg, Molander och Dreyer dra något gammalt över sig. Nu kom Ingmar Bergman.", skrev Bergman i "Laterna magica".

Han förhastade sig möjligen något. SF bytte ut fotografen Gunnar Fischer mot Gösta Roosling, och Bergman förlorade sitt viktigaste stöd. "Jag visste i teorin precis vad jag ville göra. I praktiken gick allt åt helvete. [...] efter att ha sett tre veckors tagningar [föreslog Dymling] att vi skulle börja om från början. [...] Victor Sjöström hade en diffus roll som konstnärlig rådgivare i Filmstaden [och] sa saker som var enkelt begripliga: Du gör för krångliga scenerier, varken du eller [fotografen] klarar de där komplikationerna. Fotografera skådespelarna framifrån, det tycker de om, det blir bäst så. [...] Du ska inte göra allt till huvudsaker, då storknar publiken. [...]" berättar han i Bilder.

1973 skrev Bergman i Cinematekets program: "Kris är min första film. Om någon hade bett mig filmatisera telefonkatalogen så hade jag gjort det. Resultatet hade möjligen blivit något bättre. Jag visste ingenting, kunde ingenting och kände mig som en galen katt i en garnhärva."

Skådespelarna fick beröm – Inga Landgré var bra redan när hon var nitton – men i övrigt gick kritikernas åsikter kraftigt isär. I Dagens Nyheter skrev Bang (Barbro Alfving): "Det förefaller mig som om Ingmar Bergman här vore svaret på den bön, att inte säga det med åren allt otåligare tjat, som höjts för svensk films räkning. [...] Kris är utan tvekan det längsta, djärvaste och målmedvetnaste klivet upp ur ankdammen som svensk film gjort på länge."

Det höll inte Georg Svensson med om. I BLM skrev han att han "sällan sett något mera misslyckat, förljuget och tråkigt. Kris har givetvis beredvilligt inordnats under begreppet experimenterande. Vari ligger då experimentet? [...] handlingen är vid Gud inte experimenterande, det har tydligen också Ingmar Bergman insett, eftersom han ansträngt sig så påtagligt att göra figurerna intressantare än de tål vid. [...] Det finns något tygellöst, nervöst obehärskat i Bergmans fantasi som gör ett oroande intryck. Han kastas från den ena överdriften till den andra och tycks vara oförmögen att hålla ett andligt normalläge. [...]"

Text: Nina Widerberg (2015)