Kristin kommenderar
Skrämmande resolut hembiträde (Dagmar Ebbesen) tar över hushåll där mor ammar medan hon ritar veckotidningsschejker, tvillingarna river lägenheten och far slarvar bort dem på Norrmälarstrand.
Spelfilm
År: 1946
Regissör: Gustaf Edgren
Skådespelare: Dagmar Ebbesen, Gunnar Björnstrand, Wanda Rothgardt, John Elfström, Per Oscarsson
Längd: 96 min
Åldersgräns: Barntillåten
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri. Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Unga paret Westman har det snärjigt. Marianne ammar medan hon illustrerar "Dubbelmorden i katakomberna" och Ville springer mellan grytor som kokar över och tvillingar som välter möbler över sig. Marianne ber Gud att för Villes skull sända dem ett hembiträde, och Gud hör bön. När vagnen med lillebror har två hjul över kajkanten uppenbarar sig Kristin och drar upp den. Sen tar hon över filmen. "Släpp vagnen! Det här sköter jag! Inga män här inte!" Hon styr mot Fleminggatan 13, och när Marianne hoppfullt frågar om hon söker tjänst hos dem, svarar hon: "Jag söker inte – jag TAR".
Karlar är lata och enfaldiga drullar, när de inte är ärkeknölar. Det finns bara en man Kristin respekterar, och han är död. Fjanten i den här familjen översätter schejknoveller, men det ska det bli slut på. När Kristin är klar med lägenheten, tar hon itu med hans karriär. Ville försörjer sig på smörja – han ska bli läkare, och en välgörare hon känner ska bekosta studierna. Ville pluggar skallfogar medan Marianne ritar schejker och hejar på sin man. Ville blir läkare i en håla, och Marianne snyter ungar och lagar mat i en tjänstebostad så liten att spisen står i badrummet: "Mamma! Potatisen är färdig och jag också!"
"Gode Gud om ändå Kristin vore här" snyftar Marianne när hennes rasande man tror att hon haft ihop det med en liderlig advokat, och Kristin knackar på med sitt trollspö. Närhelst någon behöver en rejäl avhyvling är hon där. Den gudasända får det första exemplaret av Villes doktorsavhandling: "Kvacksalveriets psykologiska förutsättningar", med dedikation. Föga anar författaren vad hans hemiträde gör de dagar hon inte krusar hans örngottsband. "Det ska vara tyst i väntrummet, annars åker ni till polikliniken allihop!" ryter hon till patienterna i sitt proppfulla vardagsrum. Och när hon ordinerat en patient med magproblem fyra koppar blåbärssoppa, tar hon stolt fram "Stora kanonstoppen! Doktor Westmans patent!" Doktor Westman ...
När Ville får klart för sig att hans hembiträde kurerar folk med blåbär och hårt lindade lakan, är han på väg att sparka ut henne. Om kvacksalvare hjälper folk så är det till kyrkogården. "Det finns gravkapell på sjukhusen också" svarar Kristin utan att vika en tum. Efter några turer berättar hon att Villes far räddade henne från en fattigauktion när hon var liten. Genom att i hemlighet betala Villes studier har hon velat betala tillbaka, och hennes ordinationer är gamle doktor Westmans recept. "Och nu är han så god och tar itu med disputationen. Han går och tar på sig fracken medan jag ringer efter en bil. Seså, marsch!"
Ingen rår på rivjärnsvirtuosen Dagmar Ebbesen, en av de mest älskade skådespelarna i svensk filmhistoria. Hon spelade sin första filmhusa 1918, och i Hemslavinnor från 1923 gör hon sin paradroll: husassistenten Kristiana, som hon gjort succé med på scen. Filmen blev en sådan framgång att den gjordes igen, både 1933 och 1942. Ebbesen var med i sexton stumfilmer. Hennes berömda mimik är så precis att hon skulle ha klarat sig utmärkt utan ljud. Hon förlitade sig helt på sin teknik: "Man ska inte improvisera. Då brusar man iväg, och då fördärvar man för sig."
Robin Hood (Bengt Idestam-Almqvist) skrev i Stockholms-Tidningen vid premiären: "Hur många gånger har Dagmar Ebbesen spelat den rejäla, riviga, godhjärtade fruntimret, som både steker biffar i köket och ordnar alla biffar för sina medmänniskor? Och alltid ser man henne med samma nöje. Denna journalistiskt hopsvängda film utnyttjar alla folkskådespelets slagkraftiga ingredienser, tangerar aktuella problem som hembiträdesnöden, barnrika familjers svårigheter, underläkarnas proletärtillvaro, trångboddheten, kvacksalveriet, utnyttjar arv från succéer som Hemslavinnor, Ungkarlspappan och Swedenhielms, frodas i Oscar Rydqvists skugga och lever högt på Dagmar Ebbesens magnifika förmåga att säga sanningens ord så det hörs och känns, Wanda Rothgardts karaktärsfasta ljuvhet, Gunnar Björnstrands sympatiskt slängiga humor och John Elfströms gudagåva att svänga till krumelurer.[...]"
Text: Nina Widerberg (2015)