Spelfilm
År: 1945
Regissör: Hasse Ekman
Skådespelare: Edvin Adolphson, Ester Roeck-Hansen, Hasse Ekman, Eva Henning, Hilda Borgström, Olof Winnerstrand
Längd: 118 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Det börjar redan i förtexterna. Han: Edvin Adolphson. Hans hustru: Ester Roeck-Hansen. Hans far: Olof Winnerstrand. Hans mor: Hilda Borgström. Hans son: Hasse Ekman. Hans dotter: Eva Henning, osv. Man anar vem som står i centrum.

"Vi har inte tid. Vi blir intervjuade." säger teaterdirektörens påklädare till ännu en stolle som skrivit ett manus, och drar igen glipan till stjärnans loge. Men en ung dam har sovit i korridoren i sex nätter, och när fröken Svensson sjunger "O kärleks glöööööd...." blir det engagemang, nytt efternamn och order om att byta hatt.

"Är det ingen uppe?" ropar den store skådespelaren när han stormar in genom ytterdörren klockan fyra på morgonen, och familjen drar suckande på sig morgonrockarna och går ner i köket. De är skådespelare allihop, och det här är en scen de kan utantill. Pappa ska vara i extas över en ny idé och dirigera med stekspaden och alla ska säga att det är genialt. Den här gången har han kommit på att de ska spela operett. Familjen tycker att han är förryckt, men han skriker "Vad fan är det med er?" och ställer in Swedenhielms. "Sköna Helena", där han i en mycket kort toga av vit päls stjäl fröken Svensson från sin far, blir en succé. Sedan vänder filmen, och det blir svek och nervklinik.

"Du ska vara glad som har en pappa som är rörmokare och heter Eriksson", säger regissören Hasse Ekman i en scen i filmen där han spelar den store aktörens son. Han var den store aktörens son. Det finns många beröringspunkter mellan Gösta Ekman d.ä. och Edvin Adolphsons rollfigur. Hasse Ekman har berättat för Jannike Ålund, till boken En liten bok om Hasse,: "Det finns förstås en del i den här filmen som är taget rakt av, sådant som jag minns från min barndom: hur pappa kom hem sent på nätterna och ryckte upp en ur sängen för att berätta om något särskilt lysande infall eller idé, hans nattliga seanser i köket då dessa idéer ventilerades, analyserades eller spelades upp medan han lagade pyttipanna eller kalvkotlett."

I filmen har den exalterade teaterdirektören fått upp sin familj, men han får dem inte att gå med på att spela operett. Tydligast är Hilda Borgström, som stirrar tomt framför sig medan sonen maniskt mal på om hur fantastiskt det kommer att bli. I hårnät och matelasserad sidenrock drämmer hon till slut näven i vaxduken och ryter "Aldrig!" Hilda Borgström hade spelat tragedi redan på stumfilmstiden. "Det krävs lika stor talang för att spela komedi som för att spela stor dramatik", säger hennes son i filmen. Det visste skådespelaren och manusförfattaren Hasse Ekman, som allt som allt skulle göra regissera fyrtio filmer, så skilda i ton som Flicka och hyacinter och Fröken Chic.

1945 hade Ekman bara premiär på tre filmer, året innan var det fyra. När inspelningen av Kungliga patrasket drog igång hade man två månader på sig till premiären. En konflikt hade gjort att det blev kö till ateljéerna, så manusarbetet hade fått gå undan det också. Ekman har bekräftat att han skrev det mesta av filmen vid en sex timmar lång sittning i Cecils bar.

"Kungliga patrasket börjar med fyrtio av de roligaste minuterna i den svenska filmhistorien", tycker Leif Furhammar, som tillsammans med Jannike Ålund skrev En liten bok om Hasse.

Man var djupt imponerad 1945 också. "[...] en komedi full av charm, esprit och vett av äkta tonfall och ett patos insvept i kvickhet och värme", skrev Dagens Nyheters recensent Bang (Barbro Alving) "[...] att det är ett av de styvaste och mest intensivt filmatiska komedimanus som skrivits i svensk film vore fnoskigt att ifrågasätta." Aftonbladets Filmson (Sven Jan Hanson) skrev: "[...] Bakom de spirituella replikerna – som är något ganska enastående i svensk film – den flyhänta miljöskildringen och humoristiska personteckningen ligger ett allvar som kanske inte bottnar i så stort djupsinne men i en vidsynt förståelse."

Filmens titel har dubbelt ursprung. Den amerikanska skådespelarfamiljen Barrymore kallades The Royal Family, och ett berömt yttrande av sekelskiftesaktören Gustaf "Frippe" Fredriksson är: "Skådespelare är patrask, men de är de enda man kan umgås med."

Text: Nina Widerberg (2015)