Spelfilm
År: 1955
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Dahlbeck, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Ulf Palme, Inga Landgré
Längd: 87 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Det är som små individer, med sina egenheter och lynnen. Och ändå bildar de en helhet av en oerhörd kraft. Det är som en liten en orkester av fulländade virtuoser. Hur ofta upplever vi fulländningen, herr konsul? Detta, detta är den absoluta fulländningen."

En juvelerare håller andäktigt upp pärlhalsbandet Gunnar Björnstrand ska köpa till Harriet Andersson. Den äldre gentlemannen har dykt upp bredvid den unga fotomodellen som en spegelbild i ett skyltfönster, och innan man hinner säga sugar daddy har han köpt allt hon drömt om – balklänning, pärlor, skor, handskar... Sedan önskar hon sig varm choklad och en marsipanbakelse, och han kan inte slita blicken från henne när hon slickar i sig grädden.

Anderssons roll gör inget knivskarpt intryck. "Jag vet inte vad indolent betyder!" tjuter hon när en student gör slut med henne. "Försök att inte se så korkad ut!" säger chefen i fotostudion. "Farbror kanske också tycker att jag är dum i huvudet?" Som om det skulle vara ett problem.

"Far har skaffat sig en hobby – ett luder" konstaterar Björnstrands dotter. Hat och äckel, vargansikten och rovdjurskäftar, svek och lögn och förlorade illusioner. Har man köpt sin biobiljett för att få se Harriet Andersson posera i fotoateljén, så finns det en motbjudande voyeur redan i första scenen.

I den parallella historien har Anderssons arbetsgivare Eva Dahlbeck, som driver studion Modefoto i Stockholm, tagit med sin modell till Göteborg. Där försöker hon halvt förryckt av sorg få mannen som lämnat henne att komma till deras gamla hotellrum. Hon håller i telefonluren som en drunknande och tigger om att få se honom en sista gång. Ulf Palme är den gifte älskaren.

Bergman hade lovat Sandrews en komedi om han fick göra Gycklarnas afton, som alla förstod skulle gå med förlust. Någon komedi är Kvinnodröm inte, men en briljant fotograferad film där framför allt Dahlbeck är storartad.

Det var Bergman som gav henne smeknamnet Pansarskeppet Kvinnligheten. I dag hade Almodovár lagt beslag på henne. Han hade jämfört henne med Anna Magnani, som klamrar sig fast vid telefonen i Rossellinis version av Cocteaus monolog "Vox Humana". En blond Magnani bland tanterna och småkakorna på konditoriet där ett samtal minsann kostar 25 öre.

Hon är magnifik där hon sitter helt stilla i en fåtölj med huvudet i handen och ena benet över armstödet, ett cigarettmunstycke mellan fingrarna och blicken fäst på ingenting. Hon andas djupt och sluter ögonen en sekund. Så drar hon ett bloss och låter röken ringla ut i rummet medan hon särar läpparna och skjuter ut hakan en aning. Det är allt.

Samma år regisserar Ingmar Bergman Dahlbeck i Sommarnattens leende, som blir en stor succé. Snart ska han skriva in sig i filmhistorien med Smultronstället och Det sjunde inseglet. Kvinnodröm är en parentes. Men närbilderna av Eva Dahlbecks lidande och det expressionistiska montaget i tågscenen gör att man förlåter allt.

Ingmar Bergman i boken Bilder: "På ett mycket ytligt plan är 'Kvinnodröm' två ytterligare variationer på temat i 'Gycklarnas afton'. Men nu hade Harriet och jag brutit vårt förhållande. Vi var båda ganska ledsna. Sorgsenheten tynger filmen. Där finns visserligen en intressant koppling mellan två historier som leder in i varandra. Men 'Kvinnodröm' är svårt skadeskjuten av depressioner och lyfter aldrig."

Mauritz Edström i Arbetaren: [...] 'Kvinnodröm' rymmer poesi i många uppenbarelser; dramatiskt överspänd, drastisk, komisk, träffsäker sann eller rent av banal – men filmpoesi är det. Ändå är 'Kvinnodröm' inte mer än till det yttre en 'helgjuten' film. Invändigt löper den berg- och dalbana som i en av sina episoder. Det är en färd mellan det förtätat uttrycksfulla och det skäligen lättvindiga, som jag vill spåra till ett motsatsförhållande mellan diktaren och filmskaparen inom Ingmar Bergman: diktaren är osäkrare i greppet och har svårt att hinna med filmskaparens utveckling mot det virtuosa."

Text: Nina Widerberg (2016)