
Kvinnors väntan
Svägerskor berättar sanningen om sina äktenskap i episodfilm där Anita Björk ger sig hän i en sjöbod, Maj-Britt Nilsson slår runt i Paris och Eva Dahlbeck förför Gunnar Björnstrand i en hiss. Hisscenen blev så lyckad att Bergman för första gången fick höra en publik skratta åt något han gjort.
Spelfilm
År: 1952
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Dahlbeck, Gunnar Björnstrand, Jarl Kulle, Anita Björk, Maj-Britt Nilsson, Aino Taube
Längd: 108 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
En äkta man har lurat av en annan äkta man geväret:
– Vad sa du egentligen till den stackars självmördaren?
– Vad jag sa, ja? "Det värsta är inte att vara bedragen, utan att vara ensam", sa jag. Om det nu är sant eller inte. Men det lät bra.
Aino Taube har så tråkigt med Håkan Westergren att hon önskar att han slog henne, Karl-Arne Holmstens fru Anita Björk kämpar för att inte slita av sig baddräkten när Jarl Kulle pratar om sex de haft, Maj-Britt Nilsson slår runt i Paris och blir dumpad av Birger Malmsten, och Eva Dahlbeck leker med Gunnar Björnstrand i en hiss. Kvinnorna berättar sanningen om sina äktenskap medan de väntar på att männen ska komma med skärgårdsbåten. Och bilden av det äkta ståndet får en tonårig lillasyster att fly för livet i en utombordare.
I Kvinnors väntan, delvis inspirerad av hustrun Guns minnen av en familj hon varit ingift i, återanvände Bergman texten till sin pjäs Rakel och biografvaktmästaren från 1946.
Badhytten och hissen byggdes i Råsundaateljéerna. De trånga utrymmena och Bergmans idé om långa sammanhängande tagningar, ställde stora krav på Gunnar Fischer. Lasse Bergström: "Han är fotografen som givit varje bild i denna film en egen lyster och en egen skönhet. Med en sådan medhjälpare faller Ingmar Bergman aldrig."
I Bergman om Bergman av Stig Björkman och Jonas Sima berättar regissören om hisscenen:
"Jag var sen länge, just genom Hitchcock, mycket intresserad av att ta långa scener i svåra och trånga sammanhang. Att rensa ut allt ovidkommande och helt enkelt på det sättet göra det svårt. [...] Episoden [...] bygger på någonting jag själv upplevt. Jag skulle ha återförening med en av mina fruar i Köpenhamn och [...] när man då kom hem full och glad på kvällen och allt var väl förberett, så satte man nyckeln i låset och så gick nyckeln av. Det fanns inte en chans att hitta en låssmed, vi tillbringade vår natt i trappan. [...]
Det finns ett annat mera maskerat experiment i 'Kvinnors väntan', som verkligen inte var avsett att vara experiment någonstans, utan var avsett att vara en kommersiell framgång – och det är ett litet avsnitt med Maj-Britt Nilsson och Birger Malmsten. Det finns ytterst få repliker i det – jag tror ett femtiotal i hela avsnittet – och det var alltså ett experiment eller ett försök från min sida att bara berätta i bild. Ett försök som jag inte upprepade förrän i 'Tystnaden', där jag har mycket lite dialog. Men det var ett experiment i det tysta. Det vågade inte fan tala om att man experimenterade."
Bergman i sin bok Bilder:
"Jag var helt på det klara med att jag nu måste åstadkomma en succé [efter fiaskot med "Sånt händer inte här"]. En komedi var alltså oundgängligen nödvändig. Komedin manifesterade sig i filmens tredje avsnitt: Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i hissen. För första gången hörde jag en publik skratta åt något jag gjort. Eva och Gunnar var erfarna komediaktörer och visste precis hur slipstenen skulle dras. Att denna lilla övning i det trånga rummets teknik och estetik blev rolig, är helt deras förtjänst."
Svenska Dagbladets Lill [Ellen Liliedahl] skrev: "[...] det är verkligen inte så lätt att bemanna sig med kritisk förbehållsamhet i detta fall. 'Kvinnors väntan' är en episodfilm, där filmdiktaren och regissören Bergman öser ur sin fantasi och uppfinningsrikedom, sin ömhet för människorna och sin bestickande, lätta och varma humor som ur ett ymnighetshorn – och där han dessutom demonstrerar sin tekniska virtuositet som aldrig tidigare. Däremot har han denna gång alldeles avstått från melodramatisk överbetoning, från karikering och gymnasiala kramp!utbrott. Han har kvar hela sitt hjärta för den fräscha och dåraktiga ungdomen, för de förkomna och övergivna, men han har också nått fram till förståelse för en kompromissande medelålder och funnit att den inte nödvändigtvis måste bestå av nedsjaskade odjur i människohamn, att även resignationen kan ha sitt milda vemod och bäras med humor utan hjärtlöshet."
Text: Nina Widerberg (2016)