Tala! Det är så mörkt
Suzanne Ostens drama om en ung nazist som börjar gå i samtal hos en judisk terapeut. Filmen gjordes under 90-talet då Ny Demokrati var som störst och Lasermannen drog fram. Osten väckte svåra frågor om vad som är ondska, om människor kan förändras och om barndomens betydelse.
Spelfilm
År: 1993
Regissör: Suzanne Osten
Skådespelare: Etienne Glaser, Simon Norrthon, Ana-Yrsa Falenius, Anders Garpe, Gertrud Gidlund
Längd: 90 min
Åldersgräns: 11 år
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Här finns filmhandledning till filmen.
Filmen inleds med en textskylt: "Sören finns. Jacob finns.". Vetskapen om att dessa individer existerar på riktigt gör att verklighetsförankringen blir starkare men också att Sören och Jacob inte står som symboler för sina respektive kollektiv, utan är självständiga varelser med egna berättelser. Vi måste kunna uppfatta och försöka förstå människan som gömmer sig i kollektiva sammanhang.
Jacob, en medelålders judisk läkare, sitter i en tågkupé. Plötsligt bryts lugnet. Jacob bevittnar en misshandel där några skinnskallar slår ner en invandrare. En av personerna ur gänget, Sören, flyr platsen och hamnar i samma tågkupé. Han är skadad och blöder från huvudet. Jacob hjälper till att stoppa blödningen, ger honom sitt visitkort och ber att han ska komma dit och få såret omlagt. Sören kommer till Jacob och ett trevande försök till kontakt utvecklas till terapeutiska samtal. Samtalen varvas med sekvenser där Sören vistas i sitt rum eller tillsammans med sina kompisar som dricker och hetsar varandra till våldshandlingar. Jacob intervjuar även Sörens föräldrar som inte kan förstå hur deras son har förvandlats till en nazist. Pappan är oförstående till sin egen roll i att pojken, som har utsatts för våldsamheter från hans sida, växt upp till att bli ett farligt och osäkrat vapen.
Regissören Suzanne Osten har i Tala! Det är så mörkt valt att skildra två personer som står på diametralt motsatta sidor. Deras sätt att tolka världen grundar sig i deras egna upplevelser av den. Jacobs familj har dödats i Auschwitz vilket naturligtvis har påverkat hans syn på nazism. Samtidigt får vi inblick i hans förflutna när vi bevittnar en scen då han som en liten pojke, istället för att bli tillfångatagen av en tysk soldat, blir hjälpt att resa sig upp, vilket bestämmer Jacobs inställning till "den andre". Det finns godhet i alla, man måste bara vaska fram den. Sören är å sin sida uppvuxen i en familj med en våldsam pappa. Ur det förtryckta hatet föds det fram ett ursinne som riktar sig mot alla som inte passar in.
90-talets första hälft i Sverige var präglad av en ideologisk uppdelning. Ny Demokratis framfart visade klart och tydligt nya tendenser inom svensk politik. Populism och invandrarkritiska slagord möjliggjorde och bidrog till att rasistiska krafter blev en allt större del av den svenska vardagen. Bränder vid flyktingförlängningar, försök till historierevisionism, allt synligare nazistiska demonstrationer förekom och rasism som pekade på kulturella skillnader mellan svenskars och invandrarnas kulturer började få allt större plats i medier. En del politiker och media lade skulden för den ekonomiska krisen från 80-talets slut och 90-talets början på flyktingar och invandrare. Händelserna kulminerade med Lasermannens skjutningar.
Under sådana omständigheter valde Osten att individualisera frågor om främlingsfientlighet. Varje handling bär på en orsak och hatet uppstår inte ur tomma intet menade regissören. Filmen var ett tacksamt pedagogiskt redskap och kunde användas i diskussioner som tog upp frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Den sågs av cirka 150 000 skolbarn runt om i Sverige. Kritikerna förstod Ostens intentioner men filmen ansågs också förenkla idéer om rasism och ondska. En större del av den svenska kritikerkåren hade problem med en förenklad åtskillnad mellan det goda och det onda, och flera påpekade att det saknades en mer nyanserad inställning till varför vissa människor väljer att ansluta sig till extrema rörelser. Osten menade att nazismen var en sjuk ideologi och att hon ville visa dess sjuka ansikte.
Tala! Det är så mörkt lanserades som en nutidsfilm. Grundidén kom från Ostens och Niklas Rådströms arbete med teaterpjäsen Hitlers barndom (1984) som bygger på psykoanalytikern Alice Millers teorier om barndomens betydelse för utvecklingen av fascism hos den vuxne individen. Under arbetet med pjäsen kom de i kontakt med en psykoanalytiker som i fem år haft terapisamtal med ett nynazistiskt skinhead som bland annat dömts för överfall.
Text: Sanjin Pejkovic (2015)