Ta del av filmsamlingarna

Livsfarlig film

Tema/Kategori: Kvinnor regisserar , I Filminstitutets distribution

Regissör Suzanne Osten

Årtionde: År 1980-1989

Dystopisk genrefars som spritter av galna upptåg och blodiga effekter i gränslandet mellan fiktiv och verklig skräck. Lena T Hansson belönades med en guldbagge för rollen som den inte nog sedda skådespelaren Ingrid Stromboli.


Spelfilm
År: 1988
Regissör: Suzanne Osten
Skådespelare: Etienne Glaser, Stina Ekblad, Agneta Ekmanner, Björn Gedda, Lena T. Hansson, Gunilla Röör
Längd: 109 min
Åldersgräns: 15 år

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Efter de betydande framgångarna med Bröderna Mozart återvände Suzanne Osten till själva iscensättningen som kreativ spelplats, från prövningarna på operan till en filmstudio upptagen med blodig skräck i Livsfarlig film (1988). Manuset skrev hon återigen tillsammans med Niklas Rådström och Etienne Glaser.

Just Glaser – Ostens följeslagare (och något av hennes alter ego) – återkom också i regissörsrollen, här som den framstående judiske skräckfilmsmakaren Emil Frankentein, en Chaplin-figur som befinner sig på tvärs med omgivningen. En dag framför en nyhetssändning på tv förfäras han över världens tillstånd – en räcka av bränder, explosioner och människors utsatthet. Han brister i gråt och bestämmer sig för att göra en film om verkliga individers lidande och skräck, en dokumentär om de flyktingar som håller sig gömda i ett underjordiskt lager.

Men i en filmfabrik som driver exploateringen till ständigt nya höjder faller hans förslag illa ut. Emil har svårt att bli att tagen på allvar i en miljö där de galna upptågen och de blodiga sticken avlöser varandra tätare än skratten hinner landa. Allra svårast har han att övertyga chefen Menaden (Stina Ekblad) och manusförfattaren Görel Kay (Agneta Ekmanner), en duo som driver företaget med järnhand och producerar allt grövre bilder utan nämnvärd handling. Emil är däremot på jakt efter inte bara efter en plot, utan också en handling som i betydelsen moraliskt ställningstagande.

Med utgångspunkt i verklighetens aggressiva flyktingdebatt ville Suzanne Osten i Livsfarlig film diskutera våld och eskapism i gränslandet mellan fiktiv och verklig skräck. Hon öser ur en filmhistorisk källa av inspirationer, från stumfilmsestetik till Terry Gilliams absurditeter i Brazil. Därtill adderar hon med psykoanalys och en rad mytologiska motiv.

Lena T Hansson vann en guldbagge i rollen som skådespelardivan Ingrid Stromboli, i lag med regissören men utled på att han vägrar henne lödigare roller och inte minst ett barn. Halva Sveriges skådespelarelit passerar i och mellan de olika filmavdelningarna, vissa av dem i flera roller.

Filmen mottogs, med vissa undantag, rätt kallsinnigt av kritikerna, vissa till synes osäkra på filmens samhällsskildring. I filmen förebrås regissören för att han jämt måste vara rolig i stället för att söka allvaret. Lite av samma problem tycktes kritikerna se hos Osten, förströdd mellan komik och allvar, och med en brist på tydlighet. Kanske var resultatet inte lika brännande som filmens titel hade antytt.

Bilderna, scenografin och det kreativa överflödet finns här precis som i Bröderna Mozart, men det är som om infallsrikedomen inte riktigt tjänar en fungerande helhet. Ambitionerna svävar högre än det färdiga resultatet. Fast även om Livsfarlig film inte är något helgjuten film så är det en med flera förtjänster, dels som ett tidsdokument som rör vid en stämning aktuell än i dag, dels som en del av Ostens brokiga universum, där hög moral och hög takhöjd inte är en motsättning.

Text: Jon Asp (2015)

 

Läs mer om "Livsfarlig film" i Svensk Filmdatabas