Mannen på taket
När Bo Widerberg filmatiserar Den vedervärdige mannen från Säffle förvandlas Stockholm till en gigantisk filmscen med stuntmän, masscener och nervig action. Ett tidsdokument från svenskt sjuttiotal, som fortfarande känns fräscht och modernt.
Spelfilm
År: 1976
Regissör: Bo Widerberg
Skådespelare: Carl-Gustaf Lindstedt, Sven Wollter, Eva Remaeus, Thomas Hellberg
Längd: 110 min
Åldersgräns: 15 år
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Filmen är digitalt restaurerad och deponerad av AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Idag, när alla böckerna i Maj Sjöwall och Per Wahlöös samhällskritiska "Roman om ett brott"-serie (1965-1975) har filmatiserats, romanens huvudperson har inspirerat ett trettiotal filmer i serien Beck (1997-2015) och turister kommer till Sverige från hela världen för att besöka platser som de sett i kriminalfilmer eller läst om i svenska deckare är det nästan svårt att föreställa sig att det fanns en tid när polisthrillern med actioninslag inte existerade som en trovärdig genre i svensk filmproduktion, eller när det framstod som nyskapande för en svensk filmskapare att kombinera spänningselement med sympatisk vardagsrealism.
Men oavsett hur sliten rollfiguren Martin Beck har blivit på senare år överlever fräschören i Bo Widerbergs version av Den vedervärdige mannen från Säffle, den tredje och – i mångas ögon – fortfarande den allra bästa Sjöwall/Wahlöö-filmatiseringen. När poliserna i Mannen på taket sörplar beskt automatkaffe och chockeras av vämjeliga blodindränkta brottsscener är det inga schabloner vi ser, utan rollfigurer med hjärta, hjärna och en glimt i ögat. Till en stor del handlar alltså filmens framgång om skådespeleri. Att låta den folkkäre komikern Carl-Gustaf Lindstedt spela Beck var ett oväntat men genialiskt drag från Widerbergs sida. Sven Wollter och Thomas Sellberg är båda sevärda; Wollter, som samma år skulle göra succé i teveserien Raskens, spelar Becks bäste vän Lennart Kollberg, och Sellberg den nonchalante champagnesocialisten Gunvald Larsson. Och den lakoniske, ständigt gäspande birollsfiguren Einar Rönn blir en komisk huvudattraktion i Håkan Serners skepnad.
Just förmågan att locka fram intressanta insatser från sina skådespelare är ett kännetecken för Widerberg, arbetarsonen från Malmö som med inspiration från franska Nya Vågen efterfrågade en samhällsförankrad vision i svensk sextiotalsfilm, och sedan själv försökte förverkliga detta ideal i filmer som Kvarteret Korpen (1963), Elvira Madigan (1967) och Ådalen 31 (1969). Men i Mannen på taket är det inte bara personregin som imponerar utan filmskaparens skildring av staden där allting utspelar sig. Stockholm är en absolut vital del av Mannen på taket; när filmen var ny fick berättelsen genom miljöskildringarna en omedelbar nutidsförankring, en geografisk och rumslig realism. Och ju mer staden moderniseras, förändras och ömsar skinn, desto mer fascinerande blir filmen som tidsdokument: gatorna, lägenheternas inredning, hustaken, bilarna, kontorsinteriörerna, kläderna ... Att föreställa sig inspelningen av de mest spektakulära scenerna som gjordes med stuntmän, skådespelare och tusentals Stockholmare på långfredagen den 16 april 1976, då Widerberg filmade från en helikopter samtidigt som produktionsledaren Stefan Jarl (dokumentärfilmaren bakom Modstrilogin) for runt i en bil och försökte styra de olika statistgrupperna är nästan lika spännande som att se filmen.
Widerberg kontrasterar skickligt det vardagliga – polisen som vill hinna till Systembolaget innan de stänger, tanten som blir förnärmad när Beck inte hinner dricka kaffe – mot det extraordinära, och bygger upp spänning genom att alternera ljud och tystnad. Klippningen, som Widerberg gjorde tillsammans med Sylvia Ingemarsson, och den specialskrivna musiken av Björn J:son Lindh, bidrar också till att ge actionscenerna en nervig rytm.
Text: Ingrid Stigsdotter (2015)