Spelfilm
År: 1969
Regi: Lars Lennart Forsberg
Skådespelare: Knut Pettersen, Björn Granath, Berit Persson, Stig Billberg
Längd: 104 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Vi hade bestämt att göra en film som skulle beskriva en sociopat. Regeringen hade gett ut något som hette Sociopatrapporten där man hade förslag att inrätta speciella sjukhus för svårbehandlat klientel som man kallade det. Alltså folk som inte insåg att de var sjuka. Det var ju ett mycket politiskt decennium, sextioåttorna! Filmen Misshandlingen fick en stor genomslagskraft, [och] stoppade mer eller mindre idén om sociopatsjukhus."

Filmen inleds med texten: "Denna film är gjord av en grupp skådespelare, regissör och fackmän inom psykiatri och juridik. Aktörerna står för sina egna texter." Den avslutas med: "Manuset är framarbetat under inspelningens gång av regissör och skådespelare i samråd med konsulterad expertis."

– Det är MIN Jaguar du åker omkring i! vrålar huvudpersonen Knut, som förklarat för ägaren att bilen tillhör arbetarklassen, eftersom arbetare tillverkat den. Sen ger han mannen i den dyra rocken en rak vänster. Det är början till slutet. Det blir polishämtning och sinnesundersökningar, diagnos, sluten avdelning, bältesläggning och droger.

Knuts vänsterkompis får en flickvän som jobbar på kemtvätt, men gör slut när hon frågar om så många ord i "Utredning om sociopatförslag" att han inte kan läsa Ord&Bild. Hans far, som lever gott på att skriva artiklar om låglönearbete, kallar honom svikare. – Du ska väl uppfostra proletariatet för fan, inte bara ligga med det.

Knut är rasande i nästan varenda scen; över det kapitalistiska systemet, över att löntagarna inte gör uppror, över att borgarbarn leker socialister. Och över att ingen lyssnar på honom. I dagrummet på den slutna avdelningen hörs bara ljudet från kulorna i ett Kinaschack. Någon röker, någon repar upp en bit gasbinda, det finns Fia också. Knut står inte ut, och när han inte slutar skrika om att de blir dårar av att sitta där, drogar man ner honom.

Stockholmskritikerna var mycket positiva till Misshandlingen: Mauritz Edström skrev i Dagens Nyheter: "[...] den största överraskningen i svensk film under det senaste året. [...] en medvetenhet och slagkraft som jag tycker överträffar både Sjöman och Halldoff." Jurgen Schildt skrev i Aftonbladet: "Det övertygande i Lasse Forsbergs film är hans skiftande och förrädiska belysningar, föreningen av vrede och intellektuell oro, prägeln av snabb och målinriktad improvisation." Och Carl Henrik Svenstedt ansåg i Svenska Dagbladet att Forsberg var den förste som "radikalt och effektivt" lyckats "genomföra en attack mot myten om psykologernas och psykiatrikernas värderingsfria objektivitet i människobedömningen".

I den så kallade "sociopatutredningen" 1968 skrevs bland annat: "En sociopat har kortsiktiga perspektiv, är latent och manifest samhällsfarlig och har benägenhet för impulsiva och oöverlagda handlingar, samt lider brist på spontan arbetsglädje." I en kommentar sa Forsberg att "enligt denna definition skulle de flesta av samhällets största begåvningar vid olika tillfällen kunna betecknas som sociopater".

Efter långfilmsdebuten Misshandlingen gjorde Lars-Lennart Forsberg en lång rad dokumentärer, filmer och serier för tv. Hans fruktbara samarbete med Stig "Slas" Claesson resulterade i Vem älskar Yngve Frej? (1973), På palmblad och rosor (1976) och Henrietta (1983). Forsberg producerade och klippte nästan alla sina filmer själv, och stod ofta för fotot och musiken. Han fick två Guldbaggar, den första för Misshandlingen och den andra för dokumentären Min mamma hade fjorton barn (2001), en självbiografi byggd på stillbilder.

Text: Nina Widerberg (2015)