Spelfilm
År: 1958
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Ingrid Thulin, Eva Dahlbeck, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs
Längd: 84 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Finns med engelsk text.

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Max von Sydow ligger sömnlös av förväntan och har ritat en ställning till badbaljan, Erland Josephson vägrar svara på om han vill ha sitt barn och mannen i telefonen är så likgiltig att han inte ens står med i rollistan.

Eva Dahlbeck, Ingrid Thulin och Bibi Andersson delar sjukhussal. De är gravida och har kommit in med ambulans för att de börjat blöda. Stina (Dahlbeck) har gått över tiden och Cecilia (Thulin) och Hjördis (Andersson) är i tredje månaden. Stina och Harry (Max von Sydow) är gifta och saliga, den unga Hjördis är ensam och arg och den ångestridna Cecilia är ensam och gift.

Hjördis läser filmstjärnetidningar, Cecilia läser Erik Lindegren och Stina hjälper sköterskorna att vika blöjor. De kammar och tröstar och håller om varandra, och den kloka syster Brita lyssnar och hjälper. Cecilia har fått morfin och har en febrig monolog om ödet. Stina får blommor från kolonin och ska kalla sitt barn Lill-Harry. Harriet Andersson släntrar omkring i korridoren och sparkar runt sina tofflor.

I filmens slutscen råder Inga Landgré sin svägerska att inte skilja sig. Cecilia säger att hon är gjord för ensamhet, och svägerskan svarar: "Vad tror du att ensamhet är då? En sval frid, en okränkbar trygghet? I verkligheten är ensamheten ett akrobatstycke, och bakom det lurar en ständig fruktan. En ständig fruktan, Cissi."

Kvinnorna har det inte lätt, och Bergman plågades han också: det var damm i ateljén, han fick ha munskydd för att inte få influensa, och så luktade det sur bröstmjölk på BB också. "[...] Jag mådde illa och tvangs relatera till egna erfarenheter som evigt handfallen, evigt eskaperande pappa." Det verkar ha gått bra. Två av de tre blivande papporna är kräk som sviker sina kvinnor.

Det var tur att det fanns en tub lustgas i kulisserna. Och att Thulin, Dahlberg och Andersson, som är i närbild i varenda scen, tog sitt ansvar. "Det viktigaste förblir ändå skådespelerskorna. Som i de flesta pressade sammanhang visade aktriserna sinnesnärvaro, uppfinningsrikedom och orubblig lojalitet. Förmågan att skratta i bedrövelsen. Systerskap. Omtanke. Det här med skådespelarna är förresten ett särskilt kapitel och jag vet inte om jag är kompetent att reda ut deras inflytande på mina filmers tillblivelse och utseende." (Bergman i boken Bilder)

I slutet av femtiotalet var ett par särade knän och ett ångestskri nog för att folk skulle svimma i biosalongerna. Norska Bergen var värst, där dånade åtta personer på samma föreställning. Stina krystade, Cecilia yrade och Hjördis grinade så att de golvade Cannes-juryn också. Eva Dahlbeck, Ingrid Thulin, Bibi Andersson och Barbro Hiort af Ornäs (syster Brita) delade på det kvinnliga skådespelarpriset, Bergman fick regipriset och författaren Ulla Isaksson (som 1960 skrev manus till Jungfrukällan) fick pris för sitt manuskript (som bygger på novellerna Det vänliga, värdiga och Det orubbliga).

Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) i Stockholms-Tidningen: "[...] Nära livet är icke filmad teater. Vad Bergman verkligen vill säga uttrycks i bild, inte i ord. I stora närbilder av ansikten. Det är TV-teknik. [...] Bristen på filmisk fantasi, instängdheten, koncentrationen på några få personer och berättelsens kronologiska framflytande, beror dock inte på Bergman. [...] För första gången på länge gestaltar han i film ett manus, han inte själv skrivit. Och som det är Ulla Isakssons första filmförsök, kan man inte vänta någon äktfilmisk flykt.

Men den TV-intresserade Bergman har säkert med glädje tagit itu med historien, för att den passat hans nuvarande strävan till förenkling. Den har gett honom tillfälle att uttrycka sig nästan uteslutande genom några få människors ansikten. Han använder ingen musik. Och sparsamma ljudeffekter. Allt hänger på skådespelarna."

Text: Nina Widerberg (2017)