Spelfilm
År: 1963
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Gunnar Björnstrand, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Gunnel Lindblom, Allan Edwall
Längd: 81 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Man vill ju att filmerna ska gå. [...] Jag uppfattade mig själv som väldigt inställsam. Och så tänkte jag att nu ska jag strunta i allt det där, strunta i att vara inställsam. [Nu] berättar jag den här historien precis rakt upp och ner, precis som jag föreställer mig den. Jag är väldigt fäst vid den. Egentligen, på ett sätt, är det är nog den film som står mig närmast. För att för en gångs skull så har jag gjort en som jag tycker modig film." – Ingmar Bergman intervjuad av Marie Nyreröd i Sveriges Television

Den plågade landsortspastorn Gunnar Björnstrand läser Fader vår med en församling som ryms i en skåpbil. Han heter Tomas och tvivlar på allting, och så är han förkyld också. Ingrid Thulin har eksem och en luggsliten fårskinnspäls och kommer med kaffe han inte vill ha. Max von Sydow är rädd för kineserna och Gunnel Lindblom får släpa honom till Björnstrand. Kyrkvaktmästaren Allan Edwall har teorier om när Kristus egentligen led mest. De är inte många där, i kyrkan. I Frostnäs är de ännu färre. Och var är Gud?

De var inte tänkta att höra ihop, men Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden kallas trilogin om Guds tystnad. Kritikern Leif Zern har tänkt mycket på den.

"Om 'Nattvardsgästerna' är Bergmans bästa film, så beror det på att den står i skuld till de religiösa begrepp han försöker göra sig fri från: synd och nåd, lag och evangelium, tro och tvivel. [...] Det finns ingen annan uppståndelse i Bergmans filmer än den som handlar om den mänskliga kärleken." – Ur Se Bergman

Bergman kunde inte sagt det bättre. I boken Bilder skriver han: "Under enkelheten finns [...] en komplikation, som inte är helt lätt att komma åt. Den ser ut som en religiös komplikation men går djupare än så. Pastorn håller på att dö känslomässigt. Han existerar bortom kärleken, egentligen bortom alla mänskliga relationer. Hans helvete, för han lever verkligen i helvetet, är att han inser sin situation. [...]"

En enda gång tränger en solstråle in i kyrkan där pastorn gråter för att han inte kan hjälpa, och för att Gud inte hjälper honom. Eller ens finns. "Vi filmade bara i mulet väder eller i dimma. Det är den svenska mänskan vid den svenska verklighetens slut och den svenska väderlekens lågpunkt." – berättar han i boken Bergman om Bergman.

Fotografen Sven Nykvist och Bergman satt i en kyrka i Dalarna mellan tolv och tre och studerade hur ljuset rörde sig. Nykvist tog stillbilder var tionde minut, att klistra in i sitt manus. Kyrkan i filmen byggdes i ateljé, och för att få ett jämnt novemberljus gjorde han ramar och klädde dem med smörpapper. Riktade man lamporna mot dem blev det reflekterade ljuset skugglöst.

Bergman ville berätta "rakt upp och ner", och i sin bok "Vördnad för ljuset" har Nykvist beskrivit hur omvälvande det var att få lära sig hur mycket reducering betydde. Vad det innebar att ta bort allt vackert, ologiskt ljus. "Från ljussynpunkt är 'Nattvardsgästerna' en av Ingmars märkligaste filmer, men det är få som tänker på det när de ser den. Enkelhet är otacksammare än skönljus. Ingen begriper vilket arbete som ligger bakom."

Att ta bort. "Då är man ensam då" säger en gravid kvinna när pastorn talar om att hennes man är död. Bara det. Och på den tomma platsen där mannen har dött står pastorn och vet inte vad han ska göra. Det är filmens starkaste scen.

Bergman visste hur det skulle gå. I en bilkö på väg till inspelningen såg han på de andra bilförarna och tänkte "Du kommer inte att se 'Nattvardsgästerna' och 'Du kommer inte att se 'Nattvardsgästerna' och du kommer inte att se den."

"Jag visade filmen för min dåvarande hustru [Käbi Laretei] och hon sa: 'Ja, Ingmar, det är ett mästerverk, men det är ett tråkigt mästerverk.' – Bergman om Bergman

"Under inspelningen blev alla lite trötta på det här hostande och grinande paret och började tala om filmen som 'Snorjohan och lipsillen'. De funderade på en uppföljare, 'Snorjohan och lipsillen på nya lessamheter'." – berättar Mårten Blomkvist i Sveriges Radios Klassikern.

Text: Nina Widerberg (2016)