Dokumentär
År: 1983
Regissör: Stefan Jarl
Medverkande: Nils Nilsson, Peter och Bengt Samuelsson, Kjell-Åke, Gun Persson
Längd: 76 min
Åldersgräns: 11 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Sjuksköterskor försöker trösta en gråtande fyraåring medan de ger honom cellgifter. Betande rådjur lystrar efter helikoptrar som bombar döda sjöar med laviner av kalk. En bonde offrar sina dräktiga tackor för att bevisa att kvävegödsling ger säden cancerframkallande mögelsvamp. En annan lägger en vanskapt kulting på diskbänken. Andra visar skador de fått när besprutningsplan flugit över deras gårdar. Avfallet från konstgödselbolaget Supra blir en konstgjord ö i havet. I en smalfilm från 40-talet plockar en pojke en blomma vid en bäck medan hans mamma dricker kaffe i gräset. En forskare dissekerar ejdrar med förändrade hjärnor. Vägarna kantas av djurkadaver. Solen går ner, och den rasande attacken blir en appell: "Allt är möjligt. Allt är fortfarande möjligt."

Inför premiären intervjuades Stefan Jarl av Sydsvenskans Annika Gustafsson. " – Visst är det här också en motståndsfilm [liksom Ett anständigt liv], säger Stefan Jarl. [...] Jag betonar den emotionella sidan och går till exempel inte alls in på de ekonomiska lagar som styr samhället [...]. Det här är en civilisationskritik som delvis försöker se tillvaron ur djurens perspektiv. [...] Det här är en enögd propaganda men svenska folket är inga dumskallar utan kan själva dra sina slutsatser. [...]"

Fotografen Per Källberg fick pris för sitt fantastiska foto. Och Stefan Jarl var stolt över bilderna: "Utan några jämförelser och utan att förhäva mig ser jag Naturens hämnd i den tradition av svenska naturfilmer som Sucksdorff inledde med sina personliga berättelser på 40- och 50-talen [...]"

Men alla var inte lika nöjda med filmen. I ett öppet brev i Dagens Nyheter skrev ett femtiotal bönder: "Hur kan Du ha mage att kalla detta för en dokumentärfilm? I god konkurrens med Hitlers propagandafilmare, Leni Riefenstahl, har Du åstadkommit något som vi vill beteckna som hets mot folkgrupp."

Forskarna vid lantbruksuniversitetet i Ultuna var mer balanserade, enligt Jan-Olov Johansson i Lantmannen: "Naturens hämnd innehåller många sakfel men trots det bör man inte förkasta dess huvudbudskap. Så kan man sammanfatta de flestas åsikt när 'gruppen för mykotoxin/mögelforskning' träffades för att se och debattera Stefan Jarls debattfilm. I denna grupp återfinns all expertis inom området i Sverige."

Eva af Geijerstam skrev insiktsfullt i Dagens Nyheter: "Stefan Jarls film är intill desperation och förstumning känslostark. [...] Naturens hämnd är inte registrerande utan regisserande, den är inte förutsättningslös och objektiv utan civilisationskritiskt subjektiv. [...] Det finns i Stefan Jarls film [...] något som skiljer honom från dagens svenska dokumentärfilmare. Det fanns antytt redan i Ett anständigt liv och kan beskrivas som en påträngande existentiell ångest. Den blir extra stark när han i Naturens hämnd klipper in en smalfilm från sin egen barndoms 40-tal. Här, tycks han säga, fanns den oskuld och trygghet som nu gått förlorad. Den försvann inte bara när utvecklingsoptimism och ekonomisk tillväxt förbyttes i problemtillväxt och utsugning av jord och natur. Det finns också en underström av individuell fascination och ångest inför sjukdom och död. Naturens hämnd är som en besvärjelse av detta onda [...]."

Text: Nina Widerberg (2015)