Spelfilm
År: 1962
Regissör: Kenne Fant
Skådespelare: Sven Lundberg, Max von Sydow, Annika Tretow, Jarl Kulle, Naima Wifstrand
Längd: 98 min
Åldersgräns: Barntillåten

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Både trög och lat", säger pappan (Max von Sydow). "Det värsta är att han inte är snäll, vare sig mot människor eller mot djur", säger mamman (Annika Tretow). På väg till söndagsmässan i skånska Västra Vemmenhög låter föräldrarna i stället sin son – i tioårsåldern – stanna hemma på gården, om än satt framför bibelläsning.

Men i stället fortsätter Nils Holgersson (Sven Lundberg) sina streck mot gårdens djur. Av en hustomte förvandlas och förminskas han strax därpå till en liten pyssling. Pysslingen tvingas upp på gåsen Mårten (Jarl Kulles röst) för en bildningsresa norrut. Detta för att aldrig någonsin bli människa igen, eller snarare det motsatta, för att bli människa igen. Det sedelärande draget i Selma Lagerlöfs klassiska roman är omvittnat. I Kenne Fants film förstärks det ytterligare, inga målgrupper skulle exkluderas här.

Satsningen var också svensk films dittills största. Genom en massiv pr-kampanj som innefattade allt från stora exportindustrier och turistorganisationer skulle Nils Holgerssons underbara resa (1962) nå ut till världens alla hörn. Det var ett par miljoner i budget, magistralt Cinemascope och den allra senaste tekniken. Men det var framför allt en fosterländsk manifestation i överdådiga panoramalandskap, från Skånes böljande slätter via monarkens residens i huvudstaden till renarnas förföriska vidder i norr.

Till och med kungen fanns med på resan. Helikoptrar lånades av Saab. Den franske regissören Albert Lamorisse, som gjort oförglömliga Ballongresan 1956, togs in som teknisk rådgivare för koreografin ovan jord. Detta i tid av allmän filmkris, inte minst för det tynande folkrörelsebolaget Nordisk Tonefilm.

Filmen togs emot väl av den svenska publiken och blev en ekonomisk framgång, om än inte i paritet med filmskaparnas förhoppning. Av kritikerna ansågs Kenne Fant ha förvaltat originalets bildande syfte väl, men också Nils karaktärsutveckling. De svepande helikoptertagningarna lyftes fram som något av ett tekniskt under. Lills recension i Svenska Dagbladet var talande:

"Vad betyder alla nya vågor i öst och väst mot att vi nu får se pysslingen från Vemmenhög och hela vildgåsflocken sträcka ut i det blå högt över vårt långa land i ett tjusande bildfeeri! Ett panorama utan tidigare motstycke och ett stycke oöverträffad turistpropaganda hand i hand med det litterära verk som redan förtrollat generationer av barn över hela världen."

Torsten Manns i Chaplin drabbades, inte utan anledning, av renhjorden som med klapprande hovar rinner fram över fjällvidden. Han jämförde bedriften med Arne Sucksdorffs filmskapande. Som en motreplik till den positiva kritiken beskrev Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter filmen som "hötorgskonst" i "miljoninramning", "[d]en grövsta turistflirt bredde sitt sirapsleende från scen till scen".

Frågan är ändå om inte filmen, det breda tilltalet till trots, kom att rikta sig främst till en inhemsk vuxenpublik ivrig att blicka ner på fosterlandet i ett slags försonande ljus. Själva gestaltningen lämnar däremot en del övrigt att önska. Det träiga och didaktiska tilltalet samt aktörernas överdrivna artikulering, vad gäller både människorna och de levandegjorda djuren, skapar distans och står i vägen för en mer genuin upplevelse.

Samtidigt är det svårt att inte ryckas med av de överväldigande scenerierna. Än för dagens publik är Kenne Fants enorma satsning som ett ändlöst vykort att vila ögonen på och i viss mån att inspireras av. Men det är också bilderna som är de mest drabbande – inte så mycket Naima Wifstrand som Mor Akka eller Toiwo Pawlo som Smirre Räv.

Text: Jon Asp (2015)