Spelfilm
År: 1986
Regissör: Andrej Tarkovskij
Skådespelare: Erland Josephson, Susan Fleetwood, Valérie Mairesse, Allan Edwall, Guðrún Gísladóttir, Sven Wollter
Längd: 148 min
Åldersgräns: 11 år
Filmen finns med engelsk text

 Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Se originaltrailern på Filmarkivet.se.

Så här lät det när Tarkovskij presenterade sin vision om vad Offret handlar om: "Offret tar ställning till individens ansvar gentemot världshändelserna i sin helhet. Människorna är utleda på sitt beroende av diffusa system, samhällets pseudolagar och de abstrakta problem som synes kontrollera tillvaron. Det är därför som de – hellre än att göra något konkret – pratar hit och dit om händelserna utan förhoppning om att kunna påverka dem. Vår hjältes svar på frågan om skapande delaktighet i livet är att agera med förödande orimlighet ända från berättelsens början. Hans handling är en protest mot det eviga diskuterandet, den ställer individens ansvar gentemot livets tilldragelser framför det passiva accepterandet. Nutidsmänniskans mod kan endast mätas av hennes ansvar för de händelser som påverkar hela mänskligheten. Genom sin handling betalar vår hjälte för rätten att känna sig som en del av det moderna samhällets själ."

Som med Tarkovskijs övriga filmer är inte handlingen det viktigaste i Offret. Metafysiskt-existentiella frågor står snarare i centrum. Tarkovskij är inte intresserad av att rama in människoliv och idéer i former som ska förenkla och omvandla det absurda och obegripliga till en kronologisk berättelse med en klar början och slut.

Öppningsbilden i Offret är Tarkovskijs längsta klipp någonsin och sätter tonen för en film som förkunnar civilisationens och individens förfall. Och sista bilden kan ses som Tarkovskijs självmedvetna filmavslutning. Bilden på ett träd som både öppnar hans första film, Ivans barndom, och avslutar hans sista, rekapitulerar Tarkovskijs filmkonst. Ett liv som gestaltas av trädet skulle snart, i Tarkovskijs fall åtminstone, ta slut. Bortom egna rötter och den jord han ofta skildrade från både guds och människans perspektiv, fick Tarkovskijs två sista filmer, Nostalghia och Offret, gestalta det Ryssland han själsligen aldrig lämnade. I Offret är kanske huset som rollfiguren Alexander antänder en metafor för det land som bara några år senare skulle upplösas.

Andrej Tarkovskijs sista film mottogs med entusiasm – men också med högaktning. Alla var medvetna om att regissören nu var svårt sjuk och att hans möjligheter att överleva var ytterligt begränsade. Många såg detta som en anledning att även ge perspektiv på regissörens tidigare filmer.

Lasse Bergström skrev i Expressen: "Tarkovskij är en av den moderna filmens få poeter och Offret, med sin tro och sin rotlöshet, är en tung film som man ser med stor gripenhet. Här landar de ryska visionerna, färgade av en stor förtvivlan, i Bergmans och Dreyers landskap. Det sker inte utan konstnärliga komplikationer. Sven Nykvist vid kameran, i långa och fascinerande åkningar i tiden och rummet. Offret är en film med trådar och förklaringar tillbaka i Andrej Tarkovskijs tidigare filmer, det är en dröm om Ryssland gjord i exil, en film om materiell och andlig utveckling i ett annat socialt och politiskt klimat. Det är en film som rymmer poesi och skönhet, men som inte har samma inneboende kraft som Den yttersta domen, Solaris eller Stalker. Det är en film gjord så nära Ryssland som det varit tänkbart, men ändå så fjärran."

Den i massmedia mest uppmärksammade scenen i filmen var husbranden, som misslyckades första gången. Den minutiöst planerade scenen blev till en katastrof när fotografen Sven Nykvist upptäckte att kameran hakade upp sig och branden inte hann registreras på rätt sätt. Den trasiga kameran orsakade ett stort glapp mitt i en scen som ska hämta sin styrka från tidens obrutenhet. Lyckligtvis löste det sig ändå till slut. Efter förhandlingar med de japanska finansiärerna kunde produktionsledningen låta snickarna bygga upp ett nytt hus som Erland Josephson fick bränna ner. Vid det andra försöket spelade de in scenen med två kameror samtidigt för säkerhets skull.

I december 1985 diagnosticerades Tarkovskij med lungcancer. Efter att ha färdigställt filmen från sjuksängen avled han året därpå.

Offret fick en Guldbagge för 1986 års bästa film. Likaledes utsåg Svenska Filmkritikerförbundet filmen till årets bästa film. Även internationellt väckte den stor uppmärksamhet. Vid Cannesfestivalen tilldelades den juryns stora specialpris och Sven Nykvist erhöll juryns pris för bästa konstnärliga insats. Vidare gick FIPRESCI-juryns pris och den ekumeniska juryns pris till Offret. Aldrig tidigare hade en och samma film tilldelats så många utmärkelser vid Cannesfestivalen. 1988 utsågs Offret dessutom till bästa utländska film av British Academy of Film and TV Arts (BAFTA).

Text: Sanjin Pejkovic (2015)