Ole dole doff
Verklighet och mardrömmar flyter samman i Jan Troells suggestiva skildring av den svenska skolan i sextiotalets brytningstid.
Spelfilm
År: 1968
Regissör: Jan Troell
Skådespelare: Per Oscarsson, Ann-Marie Gyllenspetz, Kerstin Tidelius, Bengt Ekerot
Längd: 110 min
Åldersgräns: 11 år
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
I den franska filmen C i uppförande (Zéro de conduite, 1933) skildrade regissören Jean Vigo skolbarn som gjorde uppror mot överheten, och när hans euforiska kameraöga saktade ner tiden med hjälp av slow motion upphöjdes anarkin till poesi. I Ole dole doff signalerar slow motion-tekniken istället att huvudpersonen, läraren Sören Mårtensson (Per Oscarsson) lamslås av sin rädsla för eleverna i klass 6c. Sören är en grubblande idealist som drömmer om en skola där barnen tar eget ansvar för sitt lärande i en anda av demokrati och samförstånd, men hans osäkerhet och otydlighet triggar eleverna att testa gränser.
När Jan Troell debuterade som långfilmsregissör med Här har du ditt liv 1966 hade han inte bara en rad uppmärksammade kortfilmer bakom sig, utan också åtta års erfarenhet som folkskollärare. Hans andra långfilm Ole dole doff utspelar sig på regissörens före detta arbetsplats, Sorgenfriskolan i Malmö, och med undantag för bråkstaken Bengt (Bo Malmqvist) och retstickan Jane (Catharina Edfeldt) spelas eleverna av verkliga skolbarn. Miljöerna – från stimmig skolmatsal till kritdammiga klassrum och kala korridorer – ger den dramatiska handlingen en semidokumentär inramning.
Sören blir anmäld till Skolstyrelsen för att ha gett Bengt en örfil, men till skillnad från Caligula i Alf Sjöbergs Hets (1944) är Sören ingen sadist, utan snarare alltför känslig och grubblande. På ett föräldramöte håller han ett anförande om hur skolan "befinner sig i en brytningstid" mellan olika sorters pedagogik. Scenen speglar hur idéer från progressivismen eller reformpedagogiken är på väg in i sextiotalets svenska skola, med undervisning som knyter an till elevernas egna erfarenheter och ett mer jämlikt förhållande mellan elever och lärare, och krockar med förväntningar som en äldre generation har på skolan. Skolaga förbjöds i Sverige 1958, men på mötet hävdar flera pappor att ordning och reda är viktigare än demokrati, och en mamma undrar om skolan inte borde "slå vakt mer om de kristna värdena". Det är åsikter som knappast dryftas på föräldramöten i kommunala skolor idag, och ändå är igenkänningsfaktorn stor i denna scen: någon passar på att klaga på att barnen har "tjugo ton" läxor, någon hakar upp sig på att barnen jämt ska samla in pengar till olika ändamål, och alla har sin egen agenda. Trots vår samtids konsensus mot barnaga är det lättare för en nutida publik att relatera till Sörens svårigheter i klassrummet än till hans feghet i relationen med sin fru, Gunvor (Kerstin Tidelius).
Ole dole doff bygger på Claes Engströms roman Ön sjunker (1957), och Engström skrev manus tillsammans med Troell och filmens producent Bengt Forslund. Handlingen ligger nära den litterära förlagan, med mycket fokus på huvudpersonens ångest, men på film blir Sörens berättelse också en klassisk Malmöskildring, med grådisig höst, snömoddig vinter, och lövskog i ett vårljus som ger det korniga svartvita fotot en Troellskt lyrisk kvalitet. I Malmös industrihamn springer Sören på fotografen Georg – spelad av Troells vän Georg Oddner, en verklig fotolegend som regissören långt senare skulle porträttera i dokumentären Närvarande (2003) – och skolbarnen besöker Malmö konstmuseum och Ribergsborgs strandbad. Troell lyckas också få med en vinkning till sin första förebild, dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff, genom att inflika naturfilmen Trut! (1948) i handlingen.
En av många skiljelinjer mellan lärare och barn uppstår i kontrasten mellan barnens fräna malmöitiska och Oscarssons rikssvenska mummel, och filmen är lika mycket hörvärd som sevärd, med ett intressant ljudspår: Sören försöker blockera den alltmer mardrömslika verkligheten genom att lyssna till musik med hörlurar, men med skrällande skolklockor, bankande bänklock och argsinta alarm bygger Troell upp en olycksbådande kakafoni som inte går att stänga ute.
Text: Ingrid Stigsdotter (2015)