Ombyte av tåg
En naiv småstadsflicka fantiserar om att bli firad teaterstjärna, men den cyniska teatervärlden krossar både hennes drömmar och hennes hjärta i Hasse Ekmans melankoliska film om kärlek utan framtid, inspelad under pågående världskrig.
Spelfilm
År: 1943
Regissör: Hasse Ekman
Skådespelare: Sonja Wigert, Hasse Ekman, Georg Rydeberg, Karin Kavli
Längd: 92 min
Åldersgräns: 15 år
Rättighetsinnehavare: Telepicture Marketing. Boka filmen genom oss.
Ombyte av tåg är en filmatisering av Walter Ljungqvists korta debutroman med samma namn från 1933. Handlingen kretsar kring Inga Dahl (Sonja Wigert) som lämnat ungdomskärleken Kim (Hasse Ekman) i den fiktiva småstaden Widköping för att söka lyckan i Stockholm, där hon med hjälp av den karismatiske skådespelaren Leo Waller (Georg Rydeberg) får ett kontrakt på Stora Teatern. Men för Waller är Inga bara en i raden av älskarinnor som passerat revy på scenens tiljor, och snart krockar hennes naiva drömmar med den hårda verkligheten. Titeln syftar på hur Kim och Inga flera år senare springer på varandra i samband med ett tågbyte. Kim är på väg till ett jobb i Brasilien. Inga har nyss fått reda på att hon lider av en obotlig hjärtsjukdom, och ska hem till sin mormor i Widköping. De slår sig ner på ett kafé och genom deras samtal nystas deras kärlekshistoria upp i en serie återblickar.
Berättelsen introduceras med orden en "allvarlig komedi" och trots förstämningen när Inga tar avsked från Kim genom att läsa Per Lagerkvists "Det är vackrast när det skymmer", genomsyras filmen av Hasse Ekmans humoristiska öga för människornas tillkortakommanden.
Som son till den populäre teater- och filmskådespelaren Gösta Ekman kom han tidigt i kontakt med scenkonsten, och efter att ha spelat i ett antal teater- och filmproduktioner under trettiotalet arbetade Ekman som regiassistent och manusförfattare innan han debuterade som regissör 1940. Ombyte av tåg var hans fjärde film, och den utgör med sin melankoliska stämning och självreflexiva teatertematik ett konstnärligt genombrott.
Ombyte av tåg spelades in på senhösten 1942, alltså mitt under pågående världskrig. Till skillnad från Ekmans nästkommande regiprojekt Som folk är mest och Excellensen, som båda fick premiär 1944, saknar Ombyte av tåg referenser till det politiska tillståndet i världen – Kims resa till Sydamerika är det enda vi hör om "utlandet" – men intressant nog arbetade huvudrollsinnehavaren, den norsk-svenska Sonja Wigert, under denna period som dubbelagent: hon samarbetade med svensk och amerikansk underrättelsetjänst och använde sin skådespelartalang till att charma och lura Josef Terboven, rikskommissarien i naziockuperade Norge. Eftersom insatserna var hemliga skulle samröret med nazister dock ge Wigert ett dåligt rykte. Rollen som Inga i Ombyte av tåg framstår idag som en höjdpunkt i hennes filmkarriär. Som ofta är fallet i Ekmans filmer spelade regissören själv en viktig roll, som Ingas ungdomskärlek Kim. De samtida kritikerna uppmärksammade dock framförallt Rydeberg som Ingas svekfulle älskare Leo.
Även om Ekman håller sig borta från verklighetens världspolitiska problem kan Ombyte av tåg tolkas som en spegling av den osäkra tidsandan på ett mer metaforiskt plan. Filmen har stilistiska likheter med trettiotalets franska poetiska realism, exempelvis Marcel Carnés Dagen gryr (1939) och Jean Renoirs Människans lägre jag (1938). I Människans lägre jag satte Renoir filmens stämning med hjälp av ljud och rök från ånglokets framfart på ett liknande sätt som Ekman gör i scenerna på järnvägshotellet i Ombyte av tåg. Det går också att dra paralleller till svartsynta amerikanska kriminalfilmer som Riddarfalken från Malta (1941) och Kvinna utan samvete (1944).
Men den film som kanske har allra mest gemensamt med Ombyte av tåg är den brittiska klassikern Kort möte (1945), David Leans romantiska film om oförlöst kärlek på en engelsk järnvägsstation, baserad på Noël Cowards pjäs Still Life (1936). Järnvägsstationen, vars spår sammanför och åtskiljer de älskande paren, blir i båda dessa filmer en ödesmättad mötesplats, där klockans obönhörliga tickande mot tågets tidtabell laddar vardagliga gester och rutiner med en intensiv melankoli.
Text: Ingrid Stigsdotter (2015)