Spelfilm
År: 1937
Regissör: Weyler Hilderbrand
Skådespelare: Thor Modéen, Julia Cæsar, Maritta Marke, Nils Ericson
Längd: 77 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Kärleken till de gamla sakerna beror inte på att de är gamla. Det är bara det att åldrandet och förfallet ger den nödvändiga distansen, eller uppväcker den nödvändiga sympatin." – Susan Sontag i sin berömda essä om camp, först publicerad på svenska i Chaplin 1966.

På olika grunder är Weyler Hildebrands Pensionat Paradiset (1937) en veritabel svensk klassiker, vissa skulle kalla den kultfilm. Tidigt kom den att kallas, till viss del bedrägligt, "pilsnerfilmernas pilsnerfilm". Ett par veckor efter premiären kom den nämligen att utlösa den omtalade Konserthusdebatten, efter att kritiken mot den svenska filmen hade ljudit stark under hela trettiotalet.

Det var ett möte arrangerat av Sveriges författarförening i syfte att gissla den svenska filmens torftighet och i bästa fall även föreslå förbättringar. Flera namnkunniga kulturpersonligheter deltog, bland dem Vilhelm Moberg, folkbildaren Gunnar Hirdman och filmkritikern Carl Björkman. Just Björkman hade i sin recension av Pensionat Paradiset i Dagens Nyheter myntat det sedermera klassiska tillmälet: "Svensk film – en skamfläck för vår kultur". Under debatten fick Björkman tillfälle att utveckla: "Det ojämförligt mesta i denna svenska produktion är undermålig vara [...], ett enfaldigt andligt gods där grovheten och smaklösheten fira triumfer när filmerna inte komma med någon pretention och där det flacka och fadda regerar när filmerna komma med pretention."

Pensionat Paradiset hamnade i skottgluggen för denna svidande kritik. Är det då fråga om undermålig konst eller upphöjd kitsch? Nog är det så att tiden krymper den banala radien, för att åter citera Susan Sontag. Men faktum är att publiken redan då älskade filmen lika mycket som kultureliten hatade den.
Vad i filmen är det som underhåller och provocerar så?

Möjligen är det förbehållslösheten, det alltigenom ohämmade. Pensionat Paradiset, här förlagt till Stockholms skärgård, kompromissar aldrig med sitt uppdrag: farsen, förväxlingskomiken, folkligheten. Här finns alla de beståndsdelar som kännetecknade 30-talet: de grovhuggna typerna, den hemvävda miljön, de förutsägbara situationerna, bondkomiken.

Ingen karaktär står svarslös, alltid en klämkäck replik på lut, gäller det societetskvinna eller chaufför; människor som trugar vardagscynism eller som lider av fåfänga; de äldre likväl som uppkomlingarna. Inga skämt tycks för skämda.

Typexempel om kvinnor: "Fruntimmer är sig lika i alla väder och vindar." Om föraktet för finkultur, centralt element i svensk komedi: "Figaros bröllop – ett strålande bröllop, fem sorters brännvin." Den senare repliken uttalas av svensk films store komediant: Thor Modéen, här skräddare som under falsk mantel mönstrar på rollen som den berömda och högt emotsedda operasångaren Don Carlos, släkting till Fru Pettersson, spelad av Julia Ceasar, som tillsammans med Modéen utgör filmens stora stjärnor. Till denna osannolika handling interfolieras diverse lycksökare och bedragare.

Nog utan särskilda genuspolitiska hänsyn tagna ståtar filmen med ovanligt god kvinnlig representation. Det så kallade Bechdeltestet klaras med råge. Som mest ses över en handfull namngivna kvinnor, om än en av dem utklädd, samtala om annat än män. En annan storhet i farsen är att karaktärerna framstår som tvättäkta proffs på att följa upp sina lustigheter med lika övertygande flabb, vilket förefaller mycket mer genuint än till exempel den senare skrattmaskinen.

Text: Jon Asp (2015)