Spelfilm
År: 1978
Regissör: Tage Danielsson
Skådespelare: Gösta Ekman, Hans Alfredson, Birgitta Andersson, Lena Nyman
Längd: 115 min
Åldersgräns: 7 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Konsten är en lögn som visar verkligheten" sa Picasso, och med det citatet inleds Picassos äventyr, som har undertiteln Tusen kärleksfulla lögner av Hans Alfredson och Tage Danielsson. Gösta Ekman spelar titelrollen, och har ljugit ihop en hel del han också.

Berättare är Toiwo Pavlo, som presenterar sig som Elsa Beskow. Här kan man inte lita på någonting. Det myllrar av figurer och saker som inte är vad de ser ut att vara, och så länge orden är uttrycksfulla spelar det ingen roll vad de egentligen betyder.

Om replikerna är vettiga eller ej har ingen betydelse, bara de är roliga. "Io papa, gratulaziones" och "España sol explosivo" förstår ju vem som helst. Eller så kan man säga något som bara låter bra. Margaretha Krook ryter "Mortarella mondial" och Hans Alfredson utbrister "Extremadura mercredi". Lena Nyman sjunger ett finskt matrecept tills Gösta Ekman blir galen. De enda som uttrycker sig normalt talar engelska, som tavelgangstrarna som driver svartgallerierna under den amerikanska konstförbudstiden. (Deras tid ska snart vara förbi: under Picasso-kraschen får man hundra Picasso för en Kalle Anka.)

Men hur förryckt dialogen än är så är allt glasklart ändå, för Picassos äventyr skulle fungera lika bra som stumfilm. När Ekman ska förklara att han menar "vatten" simmar han ryggsim över golvet med sådan fart att han är på väg in i väggen, och Krook kysser sin sons kinder med en sådan emfas att det skulle höras även om filmen var stum. Inte ens den ryska fisbaletten skulle behöva några ljudeffekter.

Scenografin är genial. Picasso den äldres kista är så rolig att en korgosse-statist inte kan hålla sig för skratt. Allt kan egentligen vara någonting annat: en jagad motståndsman kan bli en fåtölj, och har man ingen fåtölj kan man måla en på väggen. Picasso ordnar en maskerad där Churchill är en byrå, Lenin en kamin, Apollinaire en kaffekanna och Cocteau en sko. Henri Rousseau är sig själv, men han seglar ut genom fönstret.

I filmens sista illusionstrick försvinner Ekman ut genom en vit vägg. I verkligheten lägger han sig framstupa i ett tråg med filmjölk. Det är en storartad sorti i en film om konsten och livet och evigheten. Och om att allt blir mycket roligare om man ljuger.

Vid premiären var recensenterna inte helt utan invändningar, men Picassos äventyr fick både filmkritikritikernas pris och en Guldbagge för bästa film och blev en stor publikframgång.

Sun Axelson hyllade filmen i Chaplin: "Det finns ett litet fåtal människor som gör det lättare för en att överleva i den här bistra världen – ja, till och med i det här förträffliga landet [...]. Till dem hör Hans Alfredson och Tage Danielsson. [...] Picassos äventyr är oöverskådligt rik på händelser, gags, vanvettigheter, satir, poesi, allvar, surrealism och nostalgi. [...] Ett så vilt, kärleksfullt, ömsint fabulerande är ovanligt på svensk film, där det klurigt underfundiga och inåtvända skämtet applåderas – inte minst när man inte begriper det. [...]"

De animerade inslagen i Picassos äventyr är gjorda av Per Åhlin, som också målade alla konstverken och ritade kostymerna till baletten. För att få ett och samma kvarter på torget i Tomellilla att se ut som om det låg i Madrid, Paris, London, New York och på rivieran, målade han miljöerna på stora glasskivor som monterades framför kameran. I nederkanten av bilden använde man dekor i naturlig storlek, och i Paris-kvarteret stod Eiffeltornet i en kohage.

Filmens B-fotograf Roland Sterner har berättat om en bortklippt scen: "Två dagar [...] ägnades åt 'Det tyska högkvarteret', scenen som varit fullkomligt hejdlös vid manusläsningen. I den spelas alla nazi-officerare av höns, i fint sydda små uniformsjackor, i ett vackert miniatyrbygge. Men det visade sig fullkomligt omöjligt att få hönsen att gå omkring med sina uniformsjackor! Tydligen påverkades hönsens vingar så att de inte kunde hålla balansen, utan de föll bara omkull på sidan. Efter fruktlösa försök gav vi upp, och scenen kom inte med i filmen. Men klipparen Jan Persson sparade rullen, och efter många år togs den fram, Hasse Alfredson talade in en speaker och så visades den i TV:s Nöjesmaskinen!"

Text: Nina Widerberg (2015)