Spelfilm
År: 1961
Regissör: Arne Sucksdorff
Skådespelare: Tomas Bolme, Heinz Hopf, Björn Gustafson, Anders Henrikson, Birgitta Pettersson
Längd: 83 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri. Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Vet du själv vad du är ute efter? Det är väl aldrig friheten? Göte lilla, det finns ingen frihet. Inte någonstans på denna sköna jord. Varken här nere eller uppe i ditt träd. Men man vänjer sig, ser du. Det har jag gjort, och det får du också göra."

Godsherren har lugnt gått och satt sig när den panikslagna sextonåringen i trädet hotat att skjuta honom. Han är för gammal för att bli skrämd av gevär, säger han, och röker långsamt en cigarett medan han ser ut över ängarna. Snart är filmen om Göte slut.

Han har kämpat för att bli fri. När föräldrarna vill få in honom i ekorrhjulet slutar han tala med dem. Scenen där den skuldtyngda fadern lägger en femtiolapp på bordet är genial: Göte blåser sakta ner sedeln på golvet. Han vill bara ut.

Arne Sucksdorff gjorde filmer där pojkar lever i en värld utan vuxna: Människor i stad, Det stora äventyret, Mitt hem är Copacabana och den här. Liksom bröderna som räddar uttern i Det stora äventyret vet Göte något som de vuxna inte vet, eller har glömt. Något om vad som är sant.

Pojkarna är iakttagare, som Sucksdorff. Pojken i trädet är den enda film han inte fotograferat själv. Han kallar sin nyfikenhet "gudabenådad", och gör oss lika uppmärksamma. På hur en mus gör en gång i snön, hur ljuset faller, hur vattnet krusar sig, hur dagen går. "Jag kan göra en film om en räv så att folk på andra sidan jordklotet tycker att den är bra." Skyttarna sänker gevären och blir stående och ser på djuren.

Men i Sucksdorffs enda riktiga spelfilm kommer en sadistisk sprätt i vita jeans sladdande i en stulen bil. Hans lydiga slav är tjock och har gummistövlar. Göte ska skjuta rådjur som sprätten ska sälja till hälare. Det är upphetsande, men förtryckaren går för långt och Göte flyr. Hans syster springer förtvivlad genom skogen och ropar på sin bror. När hon hittar honom fnyser han: "Varför har du den där på huvudet?" Det är en sådan mössa som tjänstefolk har. Hon drar långsamt av sig den, och när hon tankfull står och ser efter Göte har hon ett hörn av den i munnen.

"Om du ska filma dimma, går inte d u upp klockan tre då?" svarar Sucksdorff när Stefan Jarl frågar om teamet gick upp så tidigt. De oförglömliga bilderna av morgondimman är tagna av Gunnar Fischer, en av svensk fotohistorias största. Som ung var han assistent till den legendariska fotografen Julius Jaenzon, en av männen bakom den svenska stumfilmens guldålder. I de filmer Jaenzon gjorde med Victor Sjöström och Mauritz Stiller är människorna och naturen ett. Fischer och Sucksdorff verkade i Jaenzons efterföljd, och Jan Troell förvaltar arvet efter dem.

Det stora äventyret, gjord 1953, hade blivit en världssuccé. I Pojken i trädet åker ingen kana med en utter och inga rävungar slår kullerbyttor. Förtryck och flykt och förtvivlan var inte vad publiken väntat sig. Sucksdorff, som satsat sina egna pengar, blev ruinerad och lämnade Sverige. I sitt nya hemland Brasilien gjorde han Mitt hem är Copacabana och hyllades som den brasilianska nya vågens fader.

Jörn Donner i Dagens Nyheter: "Aldrig tidigare har Sucksdorff så fint behärskat handlingen i sina filmer. Varje bild komponeras med yttersta omsorg men har mening och innehåll. [...] Skildringen av Göte som flyr undan människorna är ett fascinerande drama, som Sucksdorff förlänar storhet och värme. Hans teknik arbetar äntligen för honom."

Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) i Stockholms-Tidningen: "Som naturskildring är 'Pojken' enastående. Något i den vägen så mättat har aldrig skapats förr i något land, ej ens av Robert Flaherty. Genom sina naturbilder – filmen är egentligen en enda stor naturbild – kommer den att erövra många svenskars hjärtan. [...] Sucksdorff är ingen stor filosof och författare, ingen driven spelfilmsregissör och personinstruktör, men han är en levande människa, som vet mycket om film. Tillräckligt mycket för att det dramatiskt-filosofiska thrillerinslaget ej nämnvärt skall störa den överväldigande utstrålningen från filmens 'natur'."

Text: Nina Widerberg (2017)