Spelfilm
År: 1997
Regissör: Christina Olofson
Skådespelare: Tove Edfeldt, Anna Gabrielsson, Alexandra Dahlström, Emelina Lindberg-Filippopoulou
Längd: 77 min
Åldergräns: Tillåten från 7 år

Rättighetsinnehavare: CO.Film. Boka filmen genom oss.

"Viiiisa pattarna!!"

Nora går i sexan, och om hon ska få vara med klassens härskarinna Fanny och hennes sidekick Sabina måste hon bli av med Karin, som är tjock och inte duschar efter gympan och har kristna kläder och kallar sina föräldrar för far och mor. "Alla hatar mig utom du" säger hon till Nora, som lånat ut sin jacka när Karin blivit fasthållen under en vattenslang. Hon springer efter Nora och vill vara med henne, men Nora är rädd för att bli lika mobbad som hon.

Nora är för stolt för att springa efter Fanny och Sabina, men går långt för att få vara med dem. De bestämmer vem som är snygg, vem man pratar med och vems hund som är ful. Och hur man gör leken Sanning eller konsekvens så grym att det är svårt att se på.

I början av filmen försöker Nora prata med sin mamma, som är upptagen av sitt kärleksliv. Nora frågar om man kan tycka synd om någon man tycker illa om. Sedan säger hon att hon gjort två mål på matchen.

Noras uppklädda mamma dansar med ett vinglas när hennes date som vanligt ställt in, och skickar Nora till närbutiken så fort cigaretterna är slut. Sabinas mammas senaste kommer ut ur duschen när tjejerna står i hallen. Karins mor säger: "Här i huset börjar vi inte äta förrän alla har fått mat" och Nora tuggar och tuggar på något äckligt.

Karins far säger inte ett ord, badrumsmannen har en replik, närbutiksmannen har fem och killarna i klassen är en anonym hjord som gör som tjejerna säger. Sanning eller konsekvens är en tjejfilm. Annika Thor fick en guldbagge för sitt manus, som utgick från intervjuer med en sjätteklass på Söder i Stockholm.

Maaret Koskinen skrev i Dagens Nyheter: "Man dras ohjälpligt in i konflikten, intrigen och intrigerandet. Främst tack vare en berättarstil som trots att den är rapp aldrig blir entydig. Se bara textsekvensen, actionfylld och samtidigt en effektiv personpresentation: ett gäng skoltjejer spelar fotboll och omedelbart utkristalliserar sig, utan dramaturgiska pekpinnar, huvudpersonerna och några av deras för dramat utmärkande drag.

Dessutom fungerar det rörliga kameraarbetet utmärkt med den genomtänkta klippningen, med sina överraskande eleganta jump-cuts. Och ljussättningen är både vacker och funktionell: ett eftersinnande melankoliskt eftermiddagsljus, i flickrummet likaväl som över höstlöv och regnvåt skolgårdsasfalt, allt förstärkt av Johan Zachrissons suggestiva musik.

Till sist så de unga skådespelarna: gängledaren Fanny, (språk)terrorist med utsökt känsla för ironiska tonfall, dubbeltydigheter och ett subtilt signalspråk som osynligt rättar in hennes hov i ledet, spelas med intelligens och skrämmande säker tonträff av Alexandra Dahlström [Fucking Åmål, 1998]. Tonträffen gäller för övrigt lika mycket de andra huvudrollsinnehavarna, Tove Edfeldt, Anna Gabrielsson och Emelina Lindberg-Filippopoulou. Man frågar sig (ännu en gång): var kommer all denna unga talang ifrån?

Christina Olofson kan till sin redan imponerande filmografi - som bland annat inkluderar de suveräna dokumentärfilmerna Dirigenterna och Nina älskling - lägga sin hittills bästa spelfilm."

Samtidigt med filmens premiär publicerade manusförfattaren Annika Thor en roman med samma titel som filmen. Christina Olofson hade tidigare samarbetet med Thor om manuset till Honungsvargar (1990).

Strax efter premiären förde regissören filmens dramaturgi på tal (SDS 20.10.1997):

"Den finlandssvenske fotografen Robert Nordström och jag hade långa diskussioner på ett förberedande plan. Vi letade efter ett sätt att berätta så att det inte uppfattades som om några vuxna kom uppifrån och skildrade ungdomarnas värld ur ett vuxenperspektiv. Kameran skulle vara låg, i jämnhöjd med tjejerna och helst röra sig inne mellan dem. Jag blev själv ordentligt tagen av känslorna i dramat och kunde göra historien till min. Det avspeglas nog också på resultatet."

Sanning eller konsekvens nominerades till Guldbaggen för bästa regi och vann i kategorin bästa manus.

Text: Nina Widerberg (2017)