Spelfilm
År: 1968
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Liv Ullmann, Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Sigge Fürst
Längd: 103 min
Åldersgräns: 15 år

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Det finns ingenting att säga. Ingenstans att gömma sig. Inga ursäkter, inga undanflykter. Bara en stor skuld. En stor smärta. En stor rädsla."

Bergman förnekar sig inte. Strax efter sin skuldmonolog ska Gunnar Björnstrand ha sex med Liv Ullmann och bli avrättad av Max von Sydow, som spelar hennes man. Bomber faller, barn ligger döda utanför nerbrända gårdar, fångar torteras och vem som helst kan bli skjuten. von Sydow är till sist knappt en människa – när en man tyst och stilla dränker sig från båten de försöker fly med, ser han på och somnar om. Hans en gång så rådiga hustru har bevittnat så många grymheter att hon ser ut som om hon var i trans. De har flyttat till ön för att undkomma kriget, men är förlorade från första rutan.

Ingmar Bergman i sin bok Bilder: "Det hade länge föresvävat mig att försöka fokusera det 'lilla' kriget. Utkantskriget där förvirringen är total och ingen egentligen vet någonting. Hade jag haft tålamod med manuskriptet hade jag kunnat gestalta detta 'lilla krig' annorlunda. [...] I samma ögonblick som det yttre våldet upphör och det inre tar vid, blir Skammen en bra film. När samhället slutar fungera mister huvudpersonerna sina referenspunkter. Deras sociala relationer upphör. De faller handlöst. Den svage mannen blir brutal. Kvinnan, som varit den starkare, bryter samman. Allting glider ut i ett drömspel som avslutas i flyktbåten. Allt är berättat i bild, som i en mardröm. I mardrömmens värld var jag hemma. I krigets verklighet var jag förlorad. (Under hela manusarbetet hette historien Skammens drömmar.)"

Dagens Nyheters Mauritz Edström skrev: "Med Skammen träder Bergman ut ur kampen med sina egna demoner och talar om tiden, om något som är utanför och större än han själv. Det ger hans språk en enkelhet och öppenhet som han mycket sällan uppnått, i sina starkaste ögonblick en förfäran som man sitter alldeles hjälplös inför." Men, skrev Edström, Skammen var också en politisk film där Bergman i sin förvirring och sin protest mot kriget inte gick utanför ramen för sin tidigare vision. I framställningen av den förnedrade konstnären tyckte kritikern att ett drag av självömkan kommit in "bakvägen". Bergman genomborrade sin egen förvirring och föredrog att bekänna den i stället för att angripa den. "[Skammen] drabbas själv av samma oförmåga till ställningstagande som den beskriver."

I BLM tog Lars Forssell fasta på regissörens upptagenhet av konstnären och undrade om inte Bergman var "den siste betydande konstnär efter Brecht som [...] en gång har trott att konsten kunde förändra världen". Forssell ansåg att Skammen var "en av de intressantaste och mest betydande filmer" Bergman gjort, och samtidigt den mest misantropiska eftersom varje form av engagemang tedde sig meningslöst. Forssell tyckte att filmen led av en brist på politiskt ställningstagande som kändes "irriterande" och föreslog publiken att "INTE tänka på Vietnam".

Aftonbladets Jurgen Schildt: "Det finns, Liv Ullmann undantagen, ett akademiskt drag både över [Bergmans] gestalter och hans konflikter och hans krigiska bakgrunder. Drillen är synlig och man tycker sig höra den kamratliga kommandorösten: Kårar fram! Fasa känn! [...]"

Text: Nina Widerberg (2015)