Spelfilm
År: 1939
Regissör: Emil A Pehrsson
Skådespelare: Edvard Persson, Rut Holm, Arthur Fischer, John Degerberg,
Algot Larsson, Annalisa Ericson
Längd: 103 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Skanör-Falsterbo (1939) var den andra delen i en framgångsrik Skånetrilogi som inleddes med Söder om landsvägen (1936) och avslutades med Kalle på spången (1939). Här spelar Malmösonen Edvard Persson den levnadsglade och evigt studentikose kassören Henrik Karlsson.

Det börjar med att han snubblar hem en tidig morgon berusad, barskrapad men av ordenssällskapet upptagen som hederselefant. Han förebrås lika mycket av sonen (Holger Winge), som av husan (Rut Holm), en förstämning som förvärras när han anklagas för att ha förskingrat på jobbet. Husan, tröstlöst förälskad i sin patron, sliter närapå håret; den välartade sonen överväger namnbyte. Men i själva verket har Henrik Karlsson bara hjälpt en sjukdomsdrabbad man som tvingats till lån, något han dock inte kan röja.

Dramaturgin följer den vedertagna modell där huvudpersonen först ska göras ner för att sedan, efter genrens alla regler, förlänas upprättelse – allt till publikens muntration.

"Har du sett ett skadeskjutet rådjur i blicken?", yttrar Karlsson till en jägare och kommer samtidigt ut som hyfsat progressiv djurvän, fast lika mycket med anspelning på sig själv, där han går ensam med sin hund på landsvägen. På väg till Skanör-Falsterbo, till sin inflytelserike barndomsvän borgmästaren (Arthur Fischer), blir detta början på huvudpersonens revansch.

Efter filmens rätt effektiva inledning markerar det samtidigt starten på en räcka av sidospår varav bara ett fåtal klaras upp och ett flöde av karaktärer som sällan utvecklas (däribland Annalisa Ericsons ständigt kvittrande borgmästardotter). Ändå är det rätt gemytligt. Filmen puttrar på som utdragen tv-dramatik, utan vidare krav på riktning, tillräckligt trygg i sin igenkänning och sin förväntade final.

I Stockholms-Tidningen satte Robin Hood värde på huvudpersonens auktoritet och förmåga till trygghet: "När man ser en film som Skanör-Falsterbo, där Edvard Persson gör sig bred på handlingens, rytmens och medspelarnas bekostnad, grips man av tvivel om Persson överhuvud bör ge sig i kast med haltfullare manus. Ty då skulle han få göra sig smalare. Och skulle smalhet klä Persson, och Persson-filmer?"

Jan Richters bok Edvard Persson berättar om filmen som tog form efter en "manuskriptmiss", där upphovsmännen (varav Persson var en) först hade tänkt sig en kommunalpolitisk komedi kring syskonstäderna, också med en verklig modell för filmens borgmästare, likaså egenmäktig. Men under arbetets gång fick i stället en av birollerna mer och mer drag av Edvard Persson, varför manuset arbetades om och birollen fick växa ut till en huvudroll. Men tiden var alltför knapp och när inspelningen började fanns inget färdigt slut, samtidigt som hål fylldes i med överblivna sketchidéer.

Allt detta märks i det färdiga resultatet, vilket också den blandade kritiken underströk. Redan filmens underfundiga prolog ger uttryck för reservationer, med en fysisk introduktör som lägger ut enkla skämt och mer förfinade förbehåll. Syftet är uppenbart: att med ödmjukhet adressera filmens breda målgrupp.

"Kärleken förgår, hushållerskor består", fastslår Henrik Karlsson i en av många sentenser. Förhållandet till den egna husan är en av filmens givna tillgångar. Rut Holm gör henne med bett och förmåga att säga ifrån, som sådan alltför ensam i kvinnogalleriet.

Man skulle kunna se filmen som en kritik av svågerpolitik och samhällets bottenlösa korruption. Med premiär krigsåret 1939 framstår Skanör-Falsterbo dock ännu mer som oblyg verklighetsflykt. Robin Hood framhöll det självklara och mänskliga i filmens hjälte: "Må världen dundra vid gröna bord och kanonfabriker. Edvard Persson matar gäss i solskenet."

Text: Jon Asp (2015)