Spelfilm
År: 1947
Regi: Ingmar Bergman
Skådespelare: Gertrud Fridh, Birger Malmsten, Holger Löwenadler, Anna Lindahl
Längd: 93 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Finns med engelsk text.

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"När jag avslutat Skepp till Indialand greps jag av en euforisk känsla av storhet. Jag tyckte jag var förkrossande bra, fullt i klass med mina franska idoler." – Ingmar Bergman i boken Bilder

Bergman tyckte att han gjort ett mästerverk, kritikerna tyckte att han gjort bra varietéscener och producenten tyckte att det var bra att Gertrud Fridh fått mera smink.

Hon har mycket att ro i hamn, Fridh. Hon ska ha svart korsett och sjunga om sin lilla karamell, hon ska vilja dö, han ska dela koj med en sadist, hon ska förtäras av självförakt, hon ska drömma ett annat liv och hon ska kämpa som ett djur för att inte bli våldtagen. Det klarar hon fint.

Holger Löwenadler sitter och super medan männen på hans bärgningsbåt försöker dra upp ett kapsejsat fartyg. Ombord gör Anna Lindahl allt för att hindra honom från att plåga livet ur deras puckelryggiga son.

Birger Malmsten, vars puckel knappt syns, drömmer om att låta allt sjunka i dyn och segla till Tahiti med Fridh.

Varietéflickorna sitter i kulisserna i cancankjolar som aldrig torkar. Teaterdirektören är ett liderligt kräk, allt luktar mögel och råttskit och alla drömmer om att "snärja en storgubbe" som ska ge dem en plats och en päls.

Alla sitter fast, och snart faller mörkret.

"Man ska inte ta upp gamla fartyg som legat där nere och vilat sig", säger en av bärgarna. Malmsten försöker rycka upp Fridh, som ligger i sängen med kläderna på: "Man ska inte försöka ändra eller vända om, då går man vilse... Man måste ta sig ut, man måste ta sig igenom... Det är bättre att ge sig iväg och aldrig hitta tillbaks än att aldrig ge sig av".

Går de replikerna ner är det tack vare Malmstens intensitet, Fridhs lugna, säkra grepp om Sally och Göran Strindbergs suggestiva foto.

Innan Bergman började samarbeta med Gunnar Fischer gjorde han fyra filmer med Strindberg. Här gör fotografen allt mörkt och hotfullt. Väldiga balkar klyver duken, skarpa skuggor faller över golv och väggar och rollfigurerna fotograferas ur djärva vinklar.

Malmsten skulle göra elva filmroller för Bergman; från en av eleverna i Hets till en av våldtäktsmännen i Ansikte mot ansikte. Gertrud Fridh gjorde sex, den sista i Vargtimmen 1968.

Skepp till Indialand fick ett hedersomnämnande i Cannes. Den svenska premiären var inte lika rolig. Akterna kom i fel ordning och när filmen var över var det dödstyst. Bergman gick på krogen och vaknade i en port på Artillerigatan.

"[...] Jag tog mig ut på gatan och fick tag i en taxi och åkte direkt ut till Bromma. När jag kommer in i den lilla väntsalen, vem sitter inte där, välklädd, välluktande, fräsch och pigg, läsande morgontidningarna som alla innehöll fasansfulla avrättningar av min film, om inte Hasse Ekman och tillsammans med honom en Eva Henning, vacker som en daggkåpa. Själv luktade jag väl både det ena och andra, såg ut som fan och var ju själva bilden av Det Stora Fiaskot. Jag satte mig i ena ändan av väntsalen och tänkte att måtte de inte upptäcka mig. Men Hasse kom fram till mig och sa 'Det var några jävla recensioner – men så var ju filmen inte så bra heller.' Det hade åtminstone varit bättre om akterna kommit i ordning, sa jag. 'Är du säker på det', sa han. Och så skrattade vi tillsammans. Så satt han där bredvid mig och det kändes faktiskt väldigt skönt."

Carl Björkman, Dagens Nyheter: [...] då och då glimtar det ju också här så Ingmar Bergmanskt om enstaka scener. Så snart han får tala om teater får han så ömma och ironiska tonfall [...] Gudarna vet om inte det bästa i filmen är scenerna just från den lilla scenen, och dess environer. Där gör Ingmar Bergman sånt som fransmännen brukar tycka om att göra. [...] Denna dåliga film – dålig genom manuskriptets splittring och banalitet – spelades utmärkt, om också över lag starkt spänt; det var en film utan leenden och där både den lyckliga och den olyckliga erotiken exekverades som i kramp."

Filmen bygger på en pjäs av den finlandssvenska författaren Martin Söderhjelm, vars manus är bearbetat av regissören.

Mannen i basker vid kasperteatern på tivolit är Ingmar Bergman.

Text: Nina Widerberg (2017)