Spelfilm
År: 1953
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Harriet Andersson, Lars Ekborg, Dagmar Ebbesen, Åke Fridell, Naemi Briese
Längd: 95 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Sommaren med Monika är en filmatisering av Per Anders Fogelströms roman med samma namn, publicerad 1951, och bygger på ett manus som Fogelström skrev i samarbete med regissören Ingmar Bergman. Huvudpersonen Harry (Lars Ekborg) är en blyg nittonåring som jobbar på ett lager på Södermalm i Stockholm. En vacker vårdag när han tar rast på det lokala fiket träffar han biträdet från grönsaksaffären mittemot, sjuttonåriga Monika (Harriet Andersson). Hon är frispråkig, upprorisk, och mer erfaren än Harry, men de faller för varandra och i förälskelsens rus bestämmer de sig för att lämna sina trista jobb och rymma till en skärgårdsö. Gunnar Fischers bilder av den lilla motorbåten som tuffar förbi Stockholms kajer med kosan mot solstekta skärgårdsklippor är som klippta ur i en samtida reklamfilm för huvudstaden. Men när dagarna blir kortare, nätterna kallare och pengarna tryter hopar sig mörka moln över frihetsdrömmen. Tillbaka i stan sliter Harry med jobb och studier för att försörja den gravida Monika, som spenderar hyrespengarna på nöjen och kläder.

Fogelström är idag känd främst för romanserien "Stad" i fem delar som börjar med Mina drömmars stad (1960) och följer en släkt på Södermalm under ett omvälvande sekel. Han hade redan erfarenhet av att skriva filmmanus med utgångspunkt i egna verk: Lars-Eric Kjellgren hade regisserat filmen Medan staden sover (1950) utifrån Fogelströms Ligister (1949), och Bergman hade bidragit med idéer detta manus, som också handlade om ungdomar på Söder. De nästan jämngamla upphovsmännen förknippas idag med olika konstnärliga trender: den internationellt berömde Bergman är känd för psykologiskt komplexa personporträtt i borgerliga miljöer, medan Fogelström är folkkär framförallt inom Sverige för sina socialt förankrade skildringar av arbetarliv i Stockholm. Men Bergmans tidiga filmer var mer samhällstillvända, och i Sommaren med Monika förenas Fogelström och Bergman i sökandet efter en sanning eller realism som tar sig uttryck i en för sin tid vågad erotisk frispråkighet. I linje med Fogelströms intressen speglar filmen samtida attityder till social mobilitet, könsroller, tonårskultur, och ofrivilligt moderskap, men formmässigt pekar filmen också framåt mot Bergmans intresse för själslig komplexitet.

Sommaren med Monika kan ses som en fortsättning på Bergmans Kvinnors väntan (1952) som slutar med att ett ungt par rymmer till skärgården. Men Anderssons genombrott i rollen som Monika anknyter också till Ulla Jacobssons nakenbad i Hon dansade en sommar (1951) och kanske även Silvana Manganos sexuellt utmanande arbetartjej i italienska Giuseppe De Santis film Bittert ris, som fick svensk premiär hösten 1950. På femtiotalet var skildringen av romantik i Hollywood fortfarande strikt reglerad för att undvika protester från moralens väktare, men när ungdomspubliken började efterfråga en filmkultur som bättre speglade deras syn på mänskliga relationer, skapades en öppning för europeisk film i USA.

Sommaren med Monika väckte stor uppståndelse både på hemmaplan och internationellt, och den amerikanska distributionstiteln Monika, Story of a Bad Girl är talande för mottagandet. Filmen blev en internationell publiksuccé, och även kritikerna i franska Nya Vågen, vars hyllningar skulle ge Bergmans internationella genombrott en mer konstnärlig och prestigefylld tyngd, attraherades av ryktet om den "svenska synden".

Effekten av den omskrivna scenen då Bergman bryter mot en grundläggande regel i det klassiska filmberättandet och låter Monika titta rakt in i kameran – ett grepp som François Truffaut skulle återanvända i slutscenen på sin debutfilm De fyrahundra slagen (1958) – är fortfarande omvälvande. Samtidigt som Monika är på väg att bryta sitt äktenskapskontrakt bryter Bergman kontraktet med publiken, som förväntar sig att genom kamerans lystna fokus få betrakta – och döma – den lättjefulla Monika utan att själva bli sedda. Med Anderssons allvarsamma blick in i kameran väcks frågor om Monikas tankar, om vad som finns under ytan.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)