Spelfilm
År: 1967
Regissör: Hans Abramson, Jörn Donner, Lars Görling, Ingmar Bergman, Arne Arnbom, Hans Alfredson och Tage Danielsson, Gustaf Molander, Vilgot Sjöman
Skådespelare: Harriet Andersson, Sven-Bertil Taube, Ingrid Bergman, Gunnar Björnstrand, Lars Ekborg, Inga Landgré, Lena Granhagen, Hans Alfredson
Längd: 105 minuter
Åldergräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

SF bad nio regissörer göra var sin kortfilm på temat "stimulans", och gav dem fria händer. Resultatet blev en poetisk dokumentär, en sängkammarkomedi, en essäfilm om Le Mans, ett smalfilmsporträtt, en aria, en Balzac-komedi, en Maupassant-tragedi och en erotisk Farsta-fantasi. Bidragen är så olika varandra att beteckningen episodfilm känns fel. Tre av dem är i särklass; Lars Gjörling går en helt egen väg och associerar om fart, Hans Abramsons dokumentär blir en dikt om tid och minne och Gustaf Molander gör en perfekt långfilm i miniatyrformat.

Hans Abramson hyllades för sin första långfilm Briggen Tre Liljor. Sexscenerna i Dagerman-filmen Ormen väckte uppståndelse, och Roseanna var den första Sjöwall-Wahlöö-filmen. I Upptäckten, med atmosfärrikt foto av Björn Thermænius, letar han efter Chaplins barndomshem i ett rivningskvarter i London.

Jörn Donner debuterade med En söndag i september. Det var en gång två älskande... är en sprallig komedi där Harriet Andersson, som ska ha hotellsex med Sven-Bertil Taube, har en väldigt stor necessär. I inledningen säger Donner att han var ute efter pengarna, men också "ville göra en pornografisk film på ett annat sätt än det man förbinder med pornografi."

Lars Görling, som skrev boken bakom Vilgot Sjömans snudd på totalförbjudna 491, hann bara göra en långfilm: Tillsammans med Gunilla måndag kväll och tisdag, en kritikerframgång censurchefen kallade "öppet pornografisk". Innan premiären gjorde han Konfrontationer, där han ville "sätta saker i relation till varandra, saker som normalt inte anses besläktade" och klipper in okommenterade bilder i ett racerlopp i Le Mans.

Ingmar Bergman gör sin episod efter Persona, och berättar i Daniel att han fotograferade sin lilla son medan han skrev ett manus om skuld och straff och Gud och ångest. "Människoätarna" blev underlaget till Vargtimmen, men här är allt solig idyll.

Musikproducenten Arne Arnbom, som tillsammans med Bergman fick idén till Stimulantia, ägnar sin episod åt Birgit Nilsson. Hon sjunger "Isoldes kärleksdöd" ackompanjerad av Radioorkestern under ledning av Stig Westerberg.

Hans Alfredson och Tage Danielsson har valt "en gammal historia av tysken Honoré de Balsén" för att "det är kul att visa att man läst lite böcker och så där, och inte bara håller på med blaj." Lena Granhagen gör den dekolleterade tvätterskan i Dygdens belöning. Av Honoré de Balzac.

Gustaf Molanders Smycket, efter en novell av Guy de Maupassant, blev regissörens sista film. Under sin långa karriär gjorde han sex filmer med Ingrid Bergman, och hans Intermezzo tog henne till Hollywood. Här förgås hon av längtan efter allt det vackra Gunnar Björnstrand inte har råd att ge henne. Gunnar Fischers fotograferade.

I Vilgot Sjömans episod Negressen i skåpet vaknar herr och fru Svensk i sin lägenhet i Farsta, och när Lars Ekborg rostar bröd till Inga Landgré ger han varannan skiva till en naken kvinna som leende sticker ut handen ur ett klädskåp.

Kritikerna tyckte att Lars Görlings Konfrontationer sorgligt nog var det nyskapande bidraget. Gjörling dog innan Stimulantia hade premiär, 34 år gammal.

Mauritz Edström, DN: "Lars Görling [...] talar mycket privat, rakt ur sin ensamhet och desperation, men vad han säger har en vidare syftning. Han talar om fartupplevelser som ett rus, inte som sex och inte heller som styrka, men kanske som 'en flykt från de delar av verkligheten man inte står ut med'. Hans ser dubbelheten i sin stimulantia, monterar in reklambilder som vittnar om kraft och våldsdyrkan i vår omgivning samtidigt som han talar om den inre skönheten hos en Ferrari. Hans bidrag är i all sin brustenhet det enda i denna film – tragiskt nog – som pekar utåt och framåt."

Jurgen Schildt, Aftonbladet, om Smycket: "Tillgriper man ord som vacker och kompetent är det inte enbart Ingrid Bergman som avses [...]. Utan framför allt Molanders stilkänsla, hans begåvning för pastischen, hans sätt att böja och dosera berättelsen och så småningom upplösa den i en perfekt utnyttjad slutvinjett. Vilken balans i alla fall, vilket säkert öga hos denne pensionär!"

Text: Nina Widerberg (2015)