Spelfilm
År: 1976
Regissör: Stellan Olsson
Skådespelare: Henric Holmberg, Eva Remaeus, Jan Lindell, Anders Granström, Christer Boustedt
Längd: 114 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Stellan Olssons film Sven Klangs kvintett är baserad på den Malmöbaserade musikteatergruppen Oktobers genombrottpjäs med samma namn från 1974. Filmens manus skrevs av Ninne Olsson och Henric Holmberg i samarbete med resten av kollektivet, och medlemmarna i Sven Klangs kvintett spelas av samma skådespelare/musiker som i pjäsen: kapellmästaren Sven (Anders Granström) på bas, sångerskan Gunnel (Eva Remaeus), pianisten Rolf (Jan Lindell), Kennet (Henric Holmberg) på trummor, och så nyrekryteringen Lasse (Christer Boustedt), altsaxofonisten från Stockholm vars bristande respekt för Svens ledarskap sätter intrigen i rullning.

Den huvudsakliga handlingen utspelar sig i en skånsk småstad år 1958, då Sven Klangs kvintett repeterar varje vecka i Folkets Hus. Sven är en skrävlig bilförsäljare som tar rikligt betalt för att sköta bandets bokningar och låter de andra ta hand om allt grovjobb vid spelningarna. Kontoristen Gunnel har en relation med Sven, för det verkar ingå i uppdraget som sångerska, trots att kapellmästaren är gift. Rolf kommer från en borgerlig familj och går på gymnasiet medan Kennet, som jobbar på verkstad, försöker studera per korrespondens. Lasse är militärmusiker men har också spelat med diverse storheter på jazzklubbar i Stockholm. Under en kort period förenas dessa individer, med sina skilda förutsättningar och värderingar, i musikens gemenskap. Snart utvecklas dock en konflikt mellan Sven, som mest är intresserad av att tjäna pengar, och Lasse, som lever för sina jazzsolon och struntar i om de passar in i Svens traditionella arrangemang.

Filmen använder sig av en mockumentär (fejkdokumentär) ramberättelse där huvudpersonerna intervjuas om sin tid i Sven Klangs Kvintett. Vid premiären 1976 drog recensenterna paralleller till amerikanska femtiotalsskildringar som Peter Bogdanovichs Den sista föreställningen (1971) och George Lucas Sista natten med gänget (1973). Idag, när snart fyrtio år passerat sedan filmens "nu", har kontrasterna mellan femtio- och sjuttiotal förstås mattats av något – en stor del av publiken saknar egna minnen av båda dessa decennier – men den återblickande strukturen leder fortfarande till reflektioner över rollfigurernas olika val och hur de format deras livsöden. Eva Ramaeus gjorde filmdebut i rollen som Gunnel, och det är bara att beklaga att den populära programledaren från Fem myror är fler än fyra elefanter skulle göra så få filmer i sin alltför korta karriär.

Konflikten mellan Sven och Lasse – det kommersiella mot det konstnärliga, det provinsiella mot det internationella – är förutsägbar, och i några av dialogscenerna känns filmens teaterursprung väl påtagligt. Men skildringen av nöjeslivet i skånska folkparker är otroligt levande; sällan har en svensk spelfilm fångat svetten, livsglädjen, tristessen, nervositeteten, fumligheten, ruset, skönheten, ivern och tröstlösheten som kan rymmas på ett dansgolv så här. Sångerna om kärlek och svek är förstås generationsspecifika, men känslorna och stämningen är tidlösa. Och även om dialekterna inte alltid matchar de geografiska områden som skildras – inspelningsplatserna inkluderar Höganäs och Helsingborg – är det uppfriskande med en film där stockholmskan är det avvikande snarare än normen.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)