Spelfilm
År: 1961
Regissör: Barbro Boman
Skådespelare: Anita Lindohf, Maud Elfsiö, Ulla Blomstrand
Längd: 78 min
Åldersgräns: 15 år

Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Svenska flickor i Paris är en impressionistisk skildring av ett dygn i tre exilsvenskors liv. De får bita ihop för att få ihop till vindsrummet; posera inför krokielever, passa elaka fransyskors barn, vika berg av linne i ett tvätteri. En av dem skuttar fram; hon pratar franska och klistrar affischer och ska flytta till Provence, medan de andra bara vill slippa åka hem. Men Paris är inte vad de drömt om – när de inte dansar på Bal Nègre eller några konstnärer hittar på något tokigt. Svenska flickor i Paris är en djupt melankolisk film om något som inte blev av.

Barbro Boman långfilmsdebuterade 1956 med Det är aldrig för sent, en skilsmässoskildring med lån ur hennes eget liv (och en av endast två filmer som regisserades av kvinnor i Sverige på 1950-talet). Hon kände avantgardefilmaren Peter Weiss, som gjort sin första långfilm Hägringen 1959, och de hade båda gjort dokumentärer om sociala problem. När läkaren Anders Aspegren, mångsysslaren Lars Burman och hans fru Ann erbjöd Boman projektet tvekade hon – Burman kände "några brallisar" och behövde lite Parisbilder, bara. Så sa hon ja, och bad Weiss hjälpa henne med bilderna. De skulle skriva manus ihop, Weiss sköta "bildregin" och klippningen och Boman ansvara för personregin. Det var en dödsdömd idé. Weiss hoppade av, Boman beklagade att filmen visades och de brutala kritikerna höll med.

Enligt Boman hade hon och Weiss trott att de skulle kunna göra "en bra film mot producentens önskningar", och Burman säkert tänkt att han skulle kunna få in lite brallisar. Det fick han inte. Det blev en genomskinlig negligé i motljus, en darrande nakenmodell, lite bara bröst, småhångel på kafe och förspel med fel främling. Utomlands lanserades filmen som pornografisk. I USA hette den The Flamboyant Sex och det stod "Even Paris was shocked!" på affischen.

Chockerad blir man inte, men överraskad. De är svårt att veta vem som ska äras för de kvaliteter Svenska flickor i Paris har. Spelet är lugnt och sakligt, och Weiss och fotografen Gustav Mandals dokumentära miljöskildringar ger filmen dess vemod. Mandal hade fotograferat Weiss första långfilm, och bilderna i den sista är mästerliga. Nylonstrumporna på strecket i vindsrummet, lyckan på Bal Nègre, paraden med Tinguelys skulpturer, de vittrade statyerna, bergen av lakan på tvätteriet, hunden som kissar på den livlösa clocharden på rivningstomten. Sättet att göra film höll på att förändras i Sverige, där biopubliken var ovan vid den här sortens foto. Något kommer i vägen och någon är knappt i bild och kameran dröjer vid en detalj och annat hinner vi knappt se. Verkligheten rör sig och kameran är stilla, eller gör några lugna panoreringar över allt som är på väg att försvinna.

Upphovsmännen var utomlands när filmen hade premiär, och Dagens Nyheter publicerade ett brev och en intervju:

"Weiss: 'Trots mina uttryckliga protester har jag nämnts som regissör för filmen. Min uppgift var att göra bildkompositioner, att leda scenarioarbete och klippningen. Jag har på grund av meningsskiljaktigheter utträtt ur produktionen innan filmen färdigställdes. Trots min begäran har jag inte fått inblick i filmens slutliga klippning. Jag kan kritiseras för dåliga bilder, men inte för filmens nuvarande form, som ingenting har att göra med mina ursprungliga avsikter. Hela denna affär, i och för sig en bagatell, belyser endast hur skandalösa arbetsförhållandena är inom vissa filmproduktioner.'

Boman: 'Jag gjorde en synopsis på begäran av Lars Burman – trots att jag kände till hurudana filmer han gjort tidigare – och Peter Weiss hjälpte till att arbeta om det, göra det så bildmässigt som Burman ville ha det. Peter Weiss erbjöd sig själv att sköta bildregin, och vi for till Paris. Efteråt grovklippte fotografen Gustav Mandal och Peter Weiss filmen där nere, senare har den finklippts, och då har Peter Weiss inte varit med. Han protesterade också mot speakertexten på slutet. Men inga bilder är tillagda, och kortningen berör huvudsakligen början. [...] Jaså, har den filmen haft premiär i Stockholm, det var dystert.' [...]"

(Den otrognas älskare spelas av Peter Weiss)

Text: Nina Widerberg (2017)