Spelfilm
År: 1935
Regissör: Gustaf Molander
Skådespelare: Gösta Ekman, Tutta Rolf, Ingrid Bergman, Sigurd Wallén, Karin
Swanström, Håkan Westergren
Längd: 92 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Gustaf Molanders Swedenhielms bygger på Hjalmar Bergmans folkkära pjäs med samma namn. Fysikprofessor Rolf Swedenhielm (Gösta Ekman) är en adlig änkeman och trebarnsfar som lägger mer krut på sina experiment i källarlabbet än på hushållskassan. Han är inte den ende Swedenhielmaren med extravaganta vanor; trots barska förmaningar från professorns svägerska Boman (Karin Swanström), som skött hushållet sedan barnens mor dog, lever såväl ingenjören Rolf junior (Björn Berglund) som skådespelerskan Julia (Tutta Rolf) och flyglöjtnanten Bo (Håkan Westergren) – förlovad med den ljuvliga Astrid (Ingrid Bergman) – över sina tillgångar, glatt övertygade om att ett Nobelpris till deras far ska lösa alla världsliga bekymmer.

Bergman skrev Swedenhielms i ett explicit försök att nå samma breda genomslag på teaterscenen som han hade fått som romanförfattare med Markurells i Wadköping (1919). Huvudpersonen utrustades med ett intresse för vetenskap, en obekymrad inställning till ekonomi samt stolthet över sin börd, karaktärsdrag som statistikern Gustav Sundbärg hade lyft fram som typiska för svensken i essän Det svenska folklynnet (1911). Pjäsen hade urpremiär i Stockholm 1925, och (det positiva) mottagandet av filmen tio år senare speglar hur intimt förknippad med svenskhet Swedenhielms var. Medan Aftonbladets kritiker skrev: "Storsvensk. Ja man kan inte hitta ett bättre ord för denne ridderlige vetenskapare med det goda hjärtat och de dåliga affärerna" nämnde Svenska Dagbladets filmrecension pjäsens "genuint svenska atmosfär av grandiost lättsinne gent emot denna världens karga verkligheter."

På trettiotalet fick filmproduktionen i små språkområden som Sverige en alltmer nationell prägel. Under stumfilmsperioden fanns (åtminstone i teorin) alltid möjligheten att göra filmer för export, eftersom dialogen framfördes genom lättutbytbara textskyltar mellan filmbilderna. När talfilmen slog igenom blev filmernas ursprung plötsligt mycket mer konkret och översättning mer komplicerat. Att hitta inspiration i det lokala gav nu ett ekonomiskt incitament för svenska filmproducenter; filmer som Söderkåkar (1932) och Söder om landsvägen (1936) erbjöd miljöer och melodier som gjorde svensk film gångbar på hemmaplan, för oavsett Hollywoodstudiornas effektiva massproduktion och internationellt populära filmstjärnor kunde de aldrig helt konkurrera ut igenkänningsfaktorn som svenska röster och platser innebar. Alltså kom de svenska filmbolagen att intressera sig mer för inhemsk litteratur och scenkonst.

När stumfilmspionjären Viktor Sjöström gjorde svensk talfilmsdebut 1931 var det med en filmatisering av Markurells i Wadköping utifrån Hjalmar Bergmans eget manus. Men strax efter biografpremiären dog författaren, och Molander kom istället att samarbeta med hans änka Stina Bergman. På pappret var Swedenhielms hennes manusdebut, men när hennes make inspirerad av Sjöströms Terje Vigen (1917) gav sig på att skriva sitt första manus dikterade han till Stina, och det var hon som (utan makens vetskap) skickade texten till Sjöström. Stina Bergman hade också regisserat flera europeiska uppsättningar av pjäsen Swedenhielms. Hennes filmmanus ligger mycket nära pjäsen, vilket uppskattades av de samtida kritikerna, som också noterade potentialen hos den unga Ingrid Bergman i hennes tredje filmroll.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)