Dokumentär
År: 1978
Regissör: Göran du Rées, Christina Olofson
Längd: 84 min
Åldersgräns: 11 år

Filmen finns i distribution hos Folkets Bio.

Svensk dokumentärfilm fick sitt stora genombrott på 70-talet. Det fanns tre orsaker till detta: Televisionens utbredning, 1969 utökat till två kanaler, ny lättrörlig teknik, med bärbara kameror och ljudutrustning, och en stark politisk medvetenhet som hade sin grogrund i 68-rörelsen. Det fanns också tre teman som dominerade; arbetar-och klasskampen – flera strejker dokumenterades, de sociala frågorna med Stefan Jarl som frontfigur, samt befrielsekamperna i tredje världen.

Det var viktiga och betydelsefulla filmer i ögonblicket, de påverkade många unga genom att skapa en större medvetenhet om såväl det svenska samhället som världen utanför. Många titlar och namn vore därför värda att räknas upp, men när den radikala vänstervågen lagt sig och lagomlandet Sverige är tillbaka visar det sig att ganska få har stannat kvar i det minnet.

En av dessa är Tältet – vem tillhör världen?, en dokumentation av tältprojektet "Vi är tusenden", en musikteaterproduktion som skildrade den svenska arbetarklassens historia under de senaste 100 åren och som var lika kritisk mot socialdemokratin och fackföreningarna som mot kapitalismen. Bakom projektet stod de kollektiva teatergrupperna Narren, Nationalteatern, Nynningen, Oktober och Tidningsteatern, som med sång och musik framförde sitt budskap med stöd av enskilda skådespelare, scenografer, musiker och andra som ställde sig till förfogande. Alla väl medvetna om att ett budskap också måste ha en publik. Och publik fick de. Över 100 000 såg de 96 föreställningarna på 31 olika platser sommaren och förhösten 1977.

Man beslöt tidigt att turnén skulle dokumenteras och jobbet anförtroddes Göran du Rées (f 1947) som hade gått på Christer Strömholms fotoskola och Christina Olofson (f 1948) som var utbildad filmklippare på SVT. De hade tillsammans gjort en kort musikfilm om arbetarnas Blå Blus-teater på 30-talet, Käck rebell (1976) och medverkat i den kollektiva musikfilmen Vi har vår egen sång samma år.

Olofson och du Rées ville dock inte bara skildra själva turnén utan också knyta an till den politiska verkligheten i Sverige i slutet av 70-talet med dess fabriksnedläggningar och arbetslöshet. Teatergrupperna hade hellre sätt en renodlad dokumentär om turnén men i ett längre perspektiv är man tacksam för dessa inslag. Starka intervjuer om ett urholkat människovärde interfolieras med satiriskt journalfilmsmaterial. Det gör att filmen idag inte bara blir ett kulturhistoriskt tidsdokument utan också anknyter till en dagsaktuell verklighet .

Mottagandet 1978 pendlade mellan det mycket positiva och det mycket negativa, ofta beroende på var tidningen stod politiskt. Olofson och du Rées fortsatte att samarbeta några år, Målaren kom 1982 och Jacob Smitaren 1983, men sedan gick skilda vägar. Olofson fortsatte att regissera men blev också filmpolitiskt aktiv, bland annat inom Teaterförbundet och Filminstitutet. du Rées var även han filmpolitiskt engagerad inom Teaterförbundet men lämnade på 90-talet det aktiva filmarbetet. Han kom istället att vid Göteborgs Universitet ägna sig åt olika forskningsprojekt rörande film och rörlig bild med dokumentär anknytning. Idag tituleras han professor.

Konstnärligt sett är Tältet – vem tillhör världen? fortfarande deras mest engagerande film. Idag blomstrar den svenska dokumentärfilmen igen och Filmcentrum och Folkets Bio är bestående organisationer sedan 70-talet.

Text: Bengt Forslund