
Terje Vigen
En halvt förryckt sjöman knyter händerna mot skyn och förbannar havet. Regissören är storartad i titelrollen, Julius Jaenzons bilder av dramat på det stormpiskade havet är sensationella och filmen, som bygger på en dikt av Henrik Ibsen, blev en världssuccé.
Spelfilm
År: 1917
Regissör: Victor Sjöström
Skådespelare: Victor Sjöström, Bergliot Husberg, Edith Erastoff, August Falck
Längd: 60 tim
Åldersgräns: Barntillåten
Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Observera att filmen ska visas i 30 fps.
"Terje Vigen av Henrik Ibsen". Så vördnadsfullt inleds Victor Sjöströms mäktiga drama, filmen som blev en världssensation. Terje Vigen räknas som portalverket för den svenska guldåldern; de år mellan 1917 och 1924 då regissörer som Sjöström och Mauritz Stiller tillsammans med fotografer som Julius Jaenzon gjorde Sverige till en ledande filmnation. De svenska regissörerna använde naturen på ett sätt man inte sett tidigare: här var de väldiga bilderna av hav och berg inte en fond – naturen var en del av filmens mänskliga drama, den spelade en av rollerna. Bilderna av människan och havet i Terje Vigen är häpnadsväckande.
Svensk films första klassiker, fattigvårdsdramat Ingeborg Holm, är också regisserad av Sjöström. Den gjordes redan 1913, vilket gör avgränsningen 1917–24 diskutabel. De filmer som gjordes under "den svenska guldåldern" var av vitt skilda slag. Men det omvärlden uppfattade som typiskt svenskt var vad Leif Furhammar i boken "Filmen i Sverige" kallar ett "monumentalt tungsinne efter höglitterära föredömen".
"Terje Vigen" är en dikt, och mellantexterna är Ibsens. Regissören gör titelrollen i en spelstil som var banbrytande naturalistisk 1917. I upptakten är Terje en rasande gamling på ett vindpinat skär, och den långa återblicken inleds med att han ung och leende klättrar upp i en mast.
1809 blockeras alla norska hamnar av engelska krigsfartyg, och maten tar slut. Med risk för livet ror Terje för att köpa mjöl, och på hemvägen blir han tillfångatagen. En engelsman hugger en åra genom durken på roddbåten, och i en av filmens mest gripande scener går till den botten med säckarna som skulle rädda frun och barnet.
Vid krigsslutet 1814 återvänder Terje, så förändrad av åren i fängelse att ingen känner igen honom. Sjöströms bästa scen är den där hemvändaren kliver in i sitt hus.
Tillbaka i ramhandlingen är Terje lots "på den yttersta ön". Skummet från vågorna yr, och i filmens mest berömda bild förbannar den gamle havet, med händerna knutna mot himlen. Terjes vrede ska förgifta hans själ, och ett barn ska rädda honom.
I Dagens Nyheter recenserades filmen av tidningens teaterkritiker, författaren Bo Bergman, bara det ett erkännande av filmen som ett konstverk. "[...] Den verkliga filmdiktaren är iscensättaren – här Victor Sjöström, som dessutom spelar huvudrollen och betyder allting i skådespelet. Han har sitt mäktiga huvud med de stora skulpturala dragen, den på en gång expressiva och förenklade mimiken som erfodras, gestaltens pondus som nordisk krafttyp. [...] Ingen kan förneka att det är gripande och storslagna naturtavlor som rullas upp – verklig poesi fångad på duken – och dramat är mycket skickligt och åskådligt insatt i sin miljö. [...]" I Stockholms Dagblad skrev man: "[...] den bästa svenska film som någonsin visats." Och i Svenska Dagbladet: "[...] ett verk, som bör skaffa den svenska biografkonsten ett hedrat namn över hela världen."
Sjöström skulle göra Terje Vigen på villkor att han fick gott om tid och större budget än vanligt. Charles Magnusson sa ja, och filmen blev den dittills mest påkostade av Svenska Bios produktioner. Den fick premiär i Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn samtidigt och fick ett påkostat programblad med Ibsens dikt, en affisch av Eigil Schwab och specialskriven musik. Satsningen lönade sig – filmen blev en kritiker- och publiksuccé. Både i Norge och Danmark höjdes den till skyarna. Enligt en annons var den "den største Sukces, der nogensinde er set i København."
Text: Nina Widerberg (2016)