Spelfilm
År: 1950
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Maj-Britt Nilsson, Stig Olin, Victor Sjöström, Birger Malmsten, John Ekman
Längd: 99 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

– Vi medelmåttor behövs också.
– Det är som att höra någon som redan är död.

Dirigenten Victor Sjöström ser "ärelystnadens lilla djävul sitta och vinka" i violinisten Stigs Olins ögon. Stig är besatt av att bli solist och driver bort Maj-Britt Nilssons Marta, som stått ut med hans själsvånda länge nog. Hon har förstått och hämtat plåster, blivit hånad och bedragen, och kokat te till Stig som plötsligt känt sig lite sjuk när hon fått värkar. Men en dag går den lidande konstnären för långt. "Att du var neurotisk det visste jag, och att du var barnslig och egoistisk också, men att du är grym och rå det visste jag inte." Och när han inser att hon haft rätt om livet är det för sent.

Stig kan inte lyfta sin violin. Man ska spela Beethovens "Ode till glädjen" och den gamle dirigenten vänder sig till orkestern. "Det är fråga om glädje alltså. Inte en sådan glädje som uttrycker sig i skratt, eller en sådan glädje som säger: jag är lycklig. Vad jag menar är en glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd... Ja, jag kan inte förklara det bättre."

Ingmar Bergman, som varit chef för Helsingborgs Stadsteater, berättar i "Bergman om Bergman" för Stig Björkman, Jonas Sima och Torsten Manns:

"I Helsingborg fanns en svårt underdimensionerad symfoniorkester, som frejdigt spelade sig igenom den stora symfonilitteraturen. [...] Det föll sig snubblande naturligt att göra teatermänskorna i min självbiografiska film till musiker och ge den namnet 'Till glädje' efter Beethovens symfoni. [...] Att filmens unge violinist spelar Mendelssohns violinkonsert med ungefär samma briljans som jag gjorde 'Kris' ingår i historien."

Efter Törst åkte Bergman och Birger Malmsten till franska rivieran:

"[...] man var egentligen aldrig nykter och så satt jag och längtade hem och började romantisera mitt äktenskap [...] som jag dessförinnan med verklig förtjusning hade skurit i bitar i samband med 'Törst'. Jag blev litet sentimental och så började jag tänka på tiden i Helsingborg, hur kul det var och på symfoniorkestern och att jag inte var så genialisk som jag hade föreställt mig. De första riktiga motgångarna hade börjat infinna sig. [...] Men man tänkte, att även om man var en medelmåtta måste man ju fungera och så tillverkade jag någon sorts tröst för det då. [...].

Stig Björkman: Vad var det för egenskaper hos Maj-Britt Nilsson som du uppskattade?

Detta att allting föds i ögonblicket, att hon kan ge uttryck
för en komplikation, se glad ut och vara ledsen, vara vädjande och samtidigt kluven, allting kunde hon göra. [...]"

Kritikerna höll inte igen.

I BLM skrev Harry Schein att Bergman gav sina filmer "den nödvändiga prägeln av tendentiös realism genom kvinnomisshandel, snack om aborter, tomma konjaksbuteljer och repliken 'fan va ja gillar dej' i stället för 'jag älskar dej': och så det egendomliga fenomenet att Bergman i världens fnasklösaste land inför ett fnask i varje film".

Nils Beyer i Morgontidningen: "Det är Ingmar Bergmans olycksaliga begränsning att han inte kan skildra, tydligen inte ens fatta den vanliga människotyp, som med en djup egoism förenar en naturlig känsla för andra människor. Det är att gå i säng och djävla hora och man skall väl för helvete få ut någonting av livet, och du är allt rädd nu, va? För att fortsätta i filmens egen stil så har Ingmar Bergman spytt opp sig själv i Stigs roll och tydligen trott att han därmed lämnat ett styvt bidrag till nutidsmänniskans psykologi."

Men Svenska Dagbladets Lill [Ellen Liliedahl] var positiv. Frågan var om vi sedan Strindberg haft en författare som så suveränt behärskade den dramatiska dialogen, "en dialog som förenar skärpa och slagkraft med absolut naturlighet, där varje replik synes född i ögonblicket [...]"

[Mannen med den enda repliken "Jag är enorm på scenen" är Erland Josephson.]

Text: Nina Widerberg (2016)