Spelfilm
År: 1949
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Eva Henning, Birger Malmsten, Birgit Tengroth, Hasse Ekman, Mimi Nelson
Längd: 84 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri. Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

– Menar du att jag dricker?! – Det kan du ge dig fan på att jag gör!
– Jag hatar dig så mycket så jag vill leva bara för att göra livet riktigt jävligt för dig.
– Tigger du brutalitet?

Det är full fart på Norénexpressen. Eva Henning klättrar på väggarna och hugger efter Birger Malmsten i den stekheta kupén på helvetesresan från Basel till Stockholm. Tyskland ligger i ruiner och svältande barn tigger utanför tågfönstren, och så missar man midsommarafton också. I en av de många tillbakablickarna blir Henning kallad hora och i två hopflätade bihandlingar super sig Birgit Tengroth redlös hos en lesbisk balettkamrat.

Den stryktåliga Malmsten är lojal mot sin fru, men resten av männen är kräk. Lögnaktiga älskare har fruar och barn, vilseförda unga kvinnor blir tvingade att göra abort, och samvetslösa läkare försöker få omkull patienter som redan före besöket är på väg att förlora förståndet. Den tyska konduktören är snäll.

Eva Henning, som inte slutar prata förrän hon tuppar av, har en del minnesvärda repliker:

– Hur ofta händer det i världshistorien att en man gör en kvinna till människa?
– Det finns väl inte en man som inte har förstört åtminstone någon kvinna på ett eller annat sätt.

Manuset bygger på tre noveller ur Birgit Tengroths skandalbok "Törst".

Ingmar Bergman i sin bok "Bilder": "Jag kände intensivt att jag behövde hennes medverkan på många nivåer. På ett fint och taktfullt sätt hjälpte hon mig att forma den lesbiska episoden. Det här var ett för sin tid eldfängt stoff. Mycket riktigt klippte filmcensuren ett väsentligt stycke av uppgörelsen mellan Birgit Tengroth och Mimi Nelson, något som gör slutet av episoden ganska obegripligt.

Birgit Tengroth gjorde dessutom en regiinsats som jag inte glömmer. Den lärde mig något nytt och avgörande. De två kvinnorna sitter tillsammans i sommarskymningen och har druckit en flaska vin. Birgit är tämligen berusad och får en cigarett av Mimi som också tänder den. Sedan för hon långsamt den brinnande tändstickan mot sitt ansikte och håller den ett ögonblick vid sitt högra öga innan den slocknar. Detta var Birgit Tengroths idé. Jag minns den starkt eftersom jag aldrig hade gjort något liknande. Att bygga med små, knappt märkbara, suggestiva detaljskeenden blev i fortsättningen en särskild komponent i mitt filmande. [...]

''Törst' visar [...] en aktningsvärd cinematografisk vitalitet. Jag började hitta ett eget sätt att göra film. Jag hade gjort mig till herre över den otympliga maskinen. Den fungerade i stort sett så som jag ville att den skulle fungera. Det var ju alltid en triumf."

I sin bok "Se Bergman" skriver Leif Zern om hur regissören i Fängelse och Törst tillägnat sig en polyfon berättarteknik. "Hans historier kommer hädanefter aldrig att bestå av en enda intrig, de växer fram ur ett parallellsystem av jämförelser, likheter och olikheter som kan ta gestalt i flera figurer [...]. Bergman får sällan syn på en karaktär förrän den speglar sig i sin motsats."

Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) skrev i Stockholms-Tidningen: "/.../ 'Törst' är ett protestskrik från en kvinna som fått sin sköra livsväv söndersliten av klumpiga, råa eller kalla manshänder. Männen skildras med hat: den trubbigt egoistiska officersbrackan Raoul (Bengt Eklund), den sadistiske själsläkaren Rosengren – Hasse Ekman med Mefistoskägg. Bara amanuensen Bertil har fått sympatiska drag – varmare, kärleksfullare än i boken. Men han har gjorts så vek att man undrar hur länge han ska stå ut.

Herbert Grevenius manus är mästerligt. Han har lyckats skala bort de oväsentligheter i boken som väckte hyenesensation, och i stället dragit fram och förstärkt det väsentliga. Novellerna har knutits ihop till en helhet – järnvägsresan genom Tyskland – som glider fram över återblickar och små tilldiktningar utan ryck, en helhet som binds samman av den konstnärligt avvägda musiken och ljudet.

'Törst' är nog regimässigt Ingmar Bergmans mognaste verk. Experimentet med långa, obrutna scener har lyckats. /.../"

Text: Nina Widerberg (2016)