Spelfilm
År: 1980
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Robert Atzorn, Christine Buchegger, Martin Benrath, Rita Russek, Walter Schmidinger
Längd: 103 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Filmen finns med engelsk och svensk text

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

"Alla vägar är stängda."

Det lyckade paret i Bergmans våldsamma förnedringdrama – gjort för tysk tv under exilen efter Bergmans skattedrama – heter Peter och Katarina, som det ena paret i Scener ur ett äktenskap. "Råhet och svineri" är Peters omdöme om tillvaron. Han drömmer att han skär halsen av sin fru, och har tvångstankar om att göra det på riktigt. Han konsulterar vännen Jesper, professor i psykiatri. Så snart Peter stängt dörren efter sig kastar sig Jesper på telefonen, och när Katarina kommer tycker han att de ska ha sex på mottagningens divan.

Katarina häller i sig sprit så fort hon har en publik, och ålar sedan runt på heltäckningsmattan och kallar hånskrattande sin man för impotent. Peter gör något ohyggligt med en prostituerad, och slutar på en plats där han ägnar timmar åt att få överkastet slätt.

"Du får din orgasm med näsan så långt ner i skiten att du nästan kvävs" är en representativ replik ur Bergmans skildring av vår ruttna existens. Sedan åkte han hem till Sverige och gjorde Fanny och Alexander.

Bergman var nöjd med Ur marionetternas liv. Hans anteckningar finns i faksimil i Mikael Timms bok "Lusten och dämonerna":

14.12.79
FREDAG EFTERMIDDAG
Jag har gjort en
Ruskig
Ledsam
Obehaglig
Grå
Konstig
film!
DET HAR JAG OCH DET ÄR JAG GLAD FÖR

"[...] 'Ur marionetternas liv' [...] baserar sig på konkreta erinringar. Temat om två mänskor som är oupplösligt och smärtsamt förenade och samtidigt sliter i sina fängsel har följt mig länge. Peter och Katarina gjorde sin första entré i 'Scener ur ett äktenskap'. Där fick de utgöra kontrapunkten till Johan och Marianne i det första avsnittet." – Ingmar Bergman i sin bok "Bilder"

Jurgen Schildt skrev i Aftonbladet: "Nere i München har Bergman kastat loss från sitt tummade och svenska familjealbum, vilket betyder att det som förlorats i hemtamhet i gengäld vunnits i fräschör och förnyelse. Robert Atzorn väcker visserligen ingen reservationslös hänförelse i sin manliga huvudroll: beroende på en orörlighet som gör att han både i aggressionens och förkrosselsens sekunder tonar fram som en pastorsadjunkt strax före nattvarden.

Men Christine Buchegger tillhör förvisso Bergmans gnistrande nyförvärv. Hon är sammansatt, uttrycksfull, oförutsägbar, på en gång en lockelse och en demon, en Circe och en Beatrice. Och här finns en tredje roll som formar sig till ett skärande virtuosnummer.

Det gäller Walter Schmidinger i närbilden av den homosexuelle klädskaparen Tomas Isidor Mandelbaum, alias Tim: en figur som smyger sig tätt intill Erland Josephson i 'Ansikte mot ansikte'. Han är 'barngubben', med ett utseende som den åldrade Harold Lloyd och två ögon som lyser av livsångest. I ett par långa och plågsamma scener vräker han fram sin självbekännelse: om de homosexuella och obarmhärtiga marknadskrafterna, om sina svek och sina piller och sin alkohol, sin jakt på turkiska och italienska småpojkar på Centralstationen, sitt tvång att upp till knäna stå nersjunken i själva skiten.

Vad Walter Schmidinger utför i den här profilstudien är faktiskt av den konstnärliga storleksordningen att det utan svårigheter klarar jämförelsen med Falconetti i Dreyers klassiska 'En kvinnas martyrium'."

Och i Dagens Nyheter skrev Eva af Geijerstam: "Jag kan tänka mig två möjligheter att ta emot 'Ur marionetternas liv'. Antingen som anonym psykologisk thriller. Då är den estetiskt lyckad, men placeringen av mordet i begynnelsen ett missgrepp. Återstår möjligheten att se den som vad den är: ett kammarspel av Ingmar Bergman, fyllt av referenser och paralleller till hans tidigare filmer. Men då har han den här gången gjort ett kammarspel med så väl slutna dörrar att åtminstone jag känner mig tvingad kika genom nyckelhålet. Och det är en inte helt angenäm upplevelse." –

Text: Nina Widerberg (2017)