Spelfilm
År: 1932
Regissör: Gustaf Molander
Skådespelare: Tutta Rolf, Karin Swanström, Carl Barcklind, Tollie Zellman, Sigurd Wallén
Längd: 100 min
Åldersgräns: Barntillåten

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Den chica, sorglösa Helga ligger på sin säng och kliar en grand danois, äter praliner och leker med ett kort av Eiffeltornet. Men pappa pekar på tidningsrubriken "Världsekonomin i gungning" och säger att det blir hushållsskola i stället för Paris. "Helga skulle passa lika bra i köket som en neger vid Nordpolen", fnyser tant Ida. Den här filmen är från 1932.

"Men åååh, vi har ju samma baddräkt! Och blååå – du som klär så vaaanvettigt bra i blått! Men du har lagt ut sen sist – flera kiiilo!" Helga använder alla sina vapen mot en svekfull casanovas senaste flirt. Stranden är full av solbadare, och när Helga gör ett perfekt dyk från högsta hopptornet säger en äldre man full av beundran: "D e t är den moderna kvinnan!" Men den svekfulle är inte lika imponerad: "Vad kan du annat än att sporta, flirta och dansa?" "Allt!" svarar Helga medan hon omsorgsfullt målar läpparna. Han satsar en diamantring på att hon inte klarar ett år som husa.

I köket på godset där Helga ska arbeta härskar den godhjärtade Laura, spelad av den imposanta Karin Swanström – mäktig producent, regissör och skådespelerska. Hon tar över filmen. Helga och hon ska dela rum, och Laura hör sig försiktigt för: "Du är inte förlovad? Och du är inte orolig av dig på något annan sätt heller?" Sen håller hon på att skratta ihjäl sig åt Helgas sidenpyjamas.

Helga har stil. Så mycket stil att döttrarna i huset tycker att det är mystiskt: "Intressant tjänstefolk, en väldigt tjusig charmörchaufför och en engelsktalande piga. Hon har underkläder som den värsta filmdiva, och får brev från Paris varannan dag."

Laura är kär i skolläraren, Helga i kär i chauffören, godsägarens dotter är också kär i chauffören, chauffören är kär i Helga och två av dem döljer vilka de är. Och så några rafflande motorcykeltävlingar på det. Vi som går köksvägen blev en av decenniets stora succéer.

Tutta Rolf var mångsidig: hon var revystjärna innan hon gjorde Vi som går köksvägen, och på teatern blev hon hyllad för sin Ofelia. Som filmskådespelare personifierade hon "den moderna kvinnan", hon som självsäkert struntar i traditionerna och gör som hon vill. Rolf gjorde tio filmer med Gustaf Molander, som ville göra kultiverad underhållning under pilsnerfilmen storhetstid. Fotografen Åke Dahlqvist, en skicklig ljussättare upplärd av stumfilmsgeniet Julius Jaenzon, skulle arbeta med Molander i över trettio år.

Det har gått ett tag sedan trettiotalet, och det är inte lätt att få ihop den tjocka köksan, den debile drängen och den hemliga ricinoljan med "sofistikerad komedi". Och det är inte ofta någon skriker "Stäng fönstret, subba!" i just den genren. Men snyggt är det, och Tutta Rolf och Karin Swanström spelar byxorna av männen.

Robin Hood (Bengt Idestam-Almqvist) i Stockholms-Tidningen: "På Södran ges 'Köksvägen' i en form, som är betydligt vulgärare än filmens, och betänkligt närmar sig våra berömda 'folklustspel'. [Bokens författare] Sigrid Boo får inte ta för mycket av äran för filmsuccén 'Köksvägen'. Hon har frigjort en del hämmade talanger i filmande svenska bröst, men det är inte hon som har gjort denna friska, skickliga, kultiverade film – som rent tekniskt nästan uppnår [det tyska bolaget] Ufas standard och i känslans käcka friskhet nästan slår Ufa. [...] den ilskna kåsören Pontus, som Wallén ger i Lindormmask, [är] mera trovärdig än Modéens på Södran. Tolli Zellman gör en mindre slamsig, pilsnerdrickande redaktörsfru än Södrans Kathie Rolfsen [...]. [...] svensk film har inte på länge haft en så vacker och naturligt glad kärleksscen som den mellan Tutta och Djurberg i ekotemplet. Det är bara Siegfried Fischers dräng som faller i falska buskteatertoner (där borde regissören ha sett upp!). [...]."

Text: Nina Widerberg (2016)