Spelfilm, stum
År: 1916
Regissör: Mauritz Stiller
Skådespelare: Egil Eide, Lars Hanson, Lili Bech, Nils Asther
Längd: 53 min
Åldersgräns: 15 år
Filmen är digitalt restaurerad i 4K.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Observera att filmen ska visas i 30 fps.

Länge ansågs Vingarne vara förlorad, men hittades i Norge på 1980-talet – då i en nedklippt version. Den digitala restaureringen av Vingarne har varit en lång process med många personer inblandade. Filmen skannades i 4K från den enda bevarade nitratkopian som lånades in från Nasjonalbiblioteket i Norge. De handskrivna brev som förekommer i filmen översattes till svenska och utformades av en kalligraf och filmen restaurerades och ljussattes digitalt med den norska nitratkopian som referens. Då inte hela filmen finns bevarad eller återfunnen kompletterades den digitala versionen också med stillbilder och förklarande textskyltar för att komma lite närmare Stillers ursprungliga verk.

Mauritz Stillers Vingarne brukar räknas som historiens första kända gayfilm. Temat är homoerotiskt, manuset bygger på den homosexuella danska författaren Herman Bangs roman "Mikaël", och minst tre i teamet var homosexuella: Stiller, manusförfattaren och scenografen Axel Esbensen och skådespelaren Nils Asther.

Även om Stiller var homosexuell får man läsa mellan raderna i Vingarne. "Mästaren", en äldre konstnär som ser ut som Strindberg, tar sig an en ung målare som får posera för en monumental skulptur av "Ikarus". (Ynglingen med örnen var i själva verket ett välkänt gaymotiv: Zeus, som är förälskad i den undersköne Ganymedes, förvandlar sig till en örn och flyger med honom till Olympen.)

Mästaren står med ryggen mot kameran och mejseln i handen, och hans modell står på knä och lutar sig bakåt – naken så när som på ett tygsjok. I en scen där han har kläder på sig lägger beskyddaren armen om hans axlar, och det händer att de fattar varandras händer. Längre går de inte i bild, om man inte räknar blickarna.

En kvinna ska förändra allt. Furstinnan Zamikow (spelad av Victor Sjöströms hustru Lili Bech) badar knähunden i sin inomhusfontän och beställer fotsida pälsmantlar fortare än man hinner döda hermelinerna. Utan att anstränga sig förför hon Mästarens modell. Det slutar inte väl. I en tragisk scen klamrar den feberyre skulptören sig fast vid sitt verk, med handen på insidan av marmorynglingens lår.

Men dramat har en ramhandling som ledde blickarna åt ett annat håll. Greppet med en prolog om filmens tillblivelse och en epilog om mottagandet fick hård kritik. "Det hela är sålunda ett avsiktligt brytande av den konstnärliga illusionen och verkar i hög grad smaklöst" skrev den tongivande DN-recensenten Elin Brandell ("Regan") som liksom resten av kritikerkåren hyllade spelet och regin. Hennes formulering "romanens ömtåliga handling" antyder möjligen något om filmens tema, men närmare kom man inte 1916.

Mauritz Stiller föddes i Helsingfors 1883, med rysk-judiska föräldrar. Han flydde till Sverige för att slippa sin militärtjänst, eftersom Finland löd under Ryssland. De sofistikerade komedier och formsäkra filmatiseringar han gjorde mellan 1916 och 1924 var bland de verk som för första gången satte svensk film på kartan. Åren då regissörer som Stiller (Erotikon, Herr Arnes pengar) och Victor Sjöström (Terje Vigen, Berg-Ejvind och hans hustru, Körkarlen) tillsammans med fotograferna Julius och Henrik Jaenzon gjorde sina bästa filmer, kallas den svenska stumfilmens guldålder. 1925 reste Stiller till Hollywood med Greta Garbo, som blivit upptäckt i hans filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Efter två filmer och två avbrutna regiuppdrag återvände han 1928 till Sverige. Han dog i november samma år, 45 år gammal.

Text: Nina Widerberg (2017)