Spelfilm
År: 1973
Regissör: Ingmar Bergman
Skådespelare: Harriet Andersson, Liv Ullmann, Ingrid Thulin
Längd: 91 min
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Finns med engelsk text.

Rättigheter: AB Svensk Filmindustri.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.

Viskningar och rop är ett av Bergmans mer experimentella verk, med en svårtolkad handling som går bortom logiska förklaringar. Trots detta blev filmen något av en publikframgång i USA, där den distribuerades av B-filmproducenten Roger Cormans bolag. Den kan ses som en vidareutveckling av formexperiment från Tystnaden (1963) och Persona (1966) men skiljer sig från sina föregångare i användningen av färg, ljussättning, kostym och dekor.

Filmen handlar om den dödssjuka Agnes (Harriet Andersson), och de tre kvinnor som vakar vid hennes säng: trotjänarinnan Anna (Kari Sylwan) samt Agnes systrar, den mjuka, narcissistiska Maria (Liv Ullmann) och den allvarsamma, hårda Karin (Ingrid Thulin). Det är inte en helt och hållet kvinnlig skådespelartrupp – Erland Josephson spelar läkare, Anders Ek präst, och systrarnas makar gestaltas av Georg Ålin och danske Henning Moritzen (känd för sin roll som fadern i Thomas Vinterbergs Festen) – men filmen är ändå i hög grad ett kvinnligt kammarspel. Och kanske utspelar det sig inom en och samma kvinna: närbilder på var och en av kvinnorna i identiska kompositioner med halva ansiktet i ljus och andra halvan i skugga tyder på att de fyra kvinnoporträtten skulle kunna tolkas som olika drag hos en och samma personlighet.

Namnet på filmens huvudperson signalerar släktskap med Strindbergs Ett drömspel, där "Indras dotter" heter Agnes, men också med författaren Agnes von Krusenstierna; under arbetet med Viskningar och rop läste Bergman om hennes romaner och tycks ha varit påverkad av dem. Filmtiteln kommer från musikkritikern Yngve Flyckts beskrivning av Mozarts fjortonde pianokonsert, men används i filmen som en beskrivning av livet själv, ljuden som tystnar när döden kommer. I Laterna Magica skriver Bergman att han vid tio års ålder blev instängd i ett bårhus, en upplevelse som inspirerade både prologsekvensen i Persona och scenerna i Viskningar och rop där Agnes vägrar att släppa taget om livet och fortsätter att kommunicera med de andra kvinnorna efter sin död. Men förutom Agnes viskningar och rop hörs också klockor som tickar och slår och melodin från en speldosa. Tillsammans med bilder av dockskåp, gamla prydnadssaker och en magisk lanterna skapas en känsla av att det vi ser är en illustration av minnen, drömmar och tidens gång, snarare än verkliga händelser.

Genom Marik Vos kläder och scenografi placeras handlingen i en ospecificerad dåtid – sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal – men den drömska slottsmiljön där alla interiörer går i rött är varken nostalgi eller realism. Det Bergman strävade efter när han skrev filmen var "sinnlig suggestion", och herrgården representerar en inre värld; i förordet till filmens manus skrev regissören att han föreställer sig "själens insida som en fuktig hinna i röda nyanser". Karin och Maria lider av känslomässiga brister som har sitt ursprung i relationen till deras döda mor: oförmögna att ge eller ta emot äkta närhet agerar de i linje med sina personligheter, Maria genom otrohet och falska, spelade ömhetsbetygelser, Karin genom att undvika beröring och ett självskadebeteende som skildras ingående i filmens mest plågsamma scen. Även om det är blodets färg som dominerar kan olika färger också kopplas till olika rollfigurer: den sensuella Maria har rött hår och ses ofta mot en blommig bakgrund; stenansiktet Karin förknippas med svart och den döende Agnes med vitt. Tjänarinnan Anna är varm och moderlig, men tillåts inte samma komplexitet eller egenart som de tre systrarna.

I början på 1970-talet var samhällsklimatet i Sverige starkt politiserat, och många debattörer förespråkade samhällstillvänd film, en trend som inte alls passade Bergman, vars filmer ofta utspelade sig i miljöer som speglade hans egen bakgrund. Med nutida ögon framstår dock den manliga auteurregissörens anspråk på att uttolka och diagnosticera kvinnliga erfarenheter som mer problematisk än valet att skildra ångestfyllda individer i en högborgerlig dåtid.

Text: Ingrid Stigsdotter (2015)