Zozo
Zozo lever i Beirut som är svårt drabbat av Libanons inbördeskrig. Bomberna faller och Zozos familj dödas. Han flyr och hamnar i Sverige. Gripande film av Josef Fares med stor värme, humor och fantasi om att överleva och finna ett nytt liv, berättad ur barnets perspektiv.
Spelfilm
År: 2005
Regissör: Josef Fares
Skådespelare: Imad Creidi, Antoinette Turk, Elias Gergi, Carmen Lebbos, Viktor Axelsson
Längd: 103 min
Åldersgräns: 11 år
Rekommenderad ålder: Från 9 år i sällskap av vuxen och uppåt
Filmen finns med svensk text.
Filmen är deponerad digitalt av Memfis Film.
Boka filmen för biografvisning i Filminstitutets distribution.
Här finns filmhandledning till filmen.
"Sluta tjata om tjejer!" ryter Zozos vän Amil till Riad, som bara pratar om hans syster. De bor i Beirut, och mellan missilattackerna spelar de fotboll, kontrollerar sin fysiska utveckling med linjal och lurar försäljare. När bomberna faller försöker familjerna desperat hålla ihop och flyr utmed väggarna till skyddsrummet. När det är över är det alldeles tyst, och svarta rökpelare stiger från de hus som träffats.
I skolan lär man sig franska. Klassen upprepar vad läraren säger: "ursäkta, aldrig nej, lova kamelen, jag vill gärna dricka den här floden". Hemma lär Zozos farfar familjen svenska. Han har skickat ett kassettband: "Vad heter du? Hur mår bra? Varifrån kommer från skolan?" Zozos kyckling talar lyckligtvis arabiska. När han frågar dunbollen han hittat i ruinerna om han vill med till Sverige, svarar kycklingen "Jag har ju inget pass." Zozo säger att han kan gömma honom i väskan, och springer och köper vatten.
De andra packar det sista när huset sprängs. Zozo står förlamad i det som var dörren och ser på sin mammas, pappas och systers kroppar. Hans storebror skriker att han inte ska titta, och släpar honom därifrån. Han tvingar ner sin gråtande lillebror i en soptunna och är borta.
"Paspårt plis". Väl i Sverige (utan kycklingen, som hellre ville sola och hänga med kompisarna och dricka öl) bäddas Zozo ner mellan farfar och farmor, som flörtar med varandra hela dagarna och älskar sitt barnbarn. Han läser Bamse och ser på Björnes magasin, och när han kan sex ord tycker farfar att han pratar bättre än svenskarna. Härskarna över skolgården är inte lika uppmuntrande.
Det blir hårt, men filmen slutar med att Zozo och hans kompis håller på att skratta ihjäl sig åt ett helt poänglöst skämt. De sitter på en brygga, livbojen hänger där den ska, och farfar och farmor flörtar och spelar kort alldeles intill. Farfar sitter i rullstol, men allt är Guds vilja. "Benen... ja de blev lite brutna."
Stjärnor blir missiler, en lägenhet svävar i luften, ett klot av ljus vill någonting, en skolgård blir en krigszon, förlorade återvänder, fåglar talar. Plötsligt kan allt bli något annat. Är klotet Gud? Kan det göra mamma levande igen? Varför svarar det inte? Vem vet.
"Jag är från Libanon." Josef Fares stod också framför en skolklass när han var tio, och kunde knappt prata svenska han heller. Han kom inte ensam; familjen flydde till Sverige tillsammans. Men farfar och farmor hade rest i förväg, och skickade kassettband. Och han hade en kyckling.
Jeanette Gentele skrev i Svenska Dagbladet: "Josef Fares väjer inte för det chockerande som död och lemlästning, men han lyckas också skapa en alldeles egen bildpoesi [...]. Han skapar bilder för känslor, något man sällan ser i svensk film, där emotioner nästan alltid uttrycks i ord. [...] Josef Fares visar verkligen sin bredd som regissör genom att sig på ett så stort och allvarligt ämne efter familjekomedin 'Jalla! Jalla!' och polisfarsen 'Kopps'. Jag kan inte påminna mig att ha sett det skildrat i svensk film tidigare. När det handlar om barn i krig, brukar filmerna nästan alltid utspela sig under andra världskriget. Zozo är ett av många barn som lever här och nu. [...] Det finns inte ord för att beskriva hur strålande Imad Creidi är i rollen som Zozo. [Han] lyckas i sitt spel ge uttryck både åt själslig förlamning, smärta, skräck, vrede och glädje på ett sätt som är oöverträffat sedan den unge Jean-Pierre Léauds rolltolkning i 'De 400 slagen'. Han är helt enkelt storartad. Men Josef Fares skulle inte vara den han är om han inte också införde litet humor. Den står Zozos farfar för, underbart tolkad av Elias Gergi, som i en obetalbar scen försöker brotta ned rektorn för att få honom att sätta stopp för mobbningen av sonsonen. [...]"
Zozo fick priser världen över; för Imad Creidis rollprestation, för bästa film och för Josef Fares manus och regi. Aril Wretblad (foto) och Adam Nordén (musik) fick varsin Guldbagge.
Text: Nina Widerberg (2016)