Om den svenska guldåldern

Svensk film upplevde en storhetstid under stumfilmsperioden, med såväl konstnärliga som kommersiella bedrifter som nådde långt bortom Sveriges gränser. I grunden låg en önskan om att höja filmens status.

Filmen ansågs i början inte vara kultur, utan många såg den som en enklare form av underhållning. Mot slutet av 1910-talet ändrade dock filmproduktionen riktning. Färre filmer producerades, med betydligt högre budgetar, filmer spelades in i naturliga miljöer och många baserades på literära verk. Detta förändrade filmens ställning.

Central i förändringarna var Svenska Bio och dess vd, Charles Magnusson. 1912 hade han kontrakterat Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Georg af Klercker från teatern. Af Klercker gick snart vidare men Sjöström och Stiller fick unika möjligheter hos Svenska Bio. Under fyra år gjorde de över sextio filmer och sen började storsatsningarna.

Först ut var Sjöströms drama Terje Vigen (1917), som anses vara startskottet för guldåldern. Den var en av de första att spelas in i naturliga miljöer, budgeten var den dittills största och den baserades på ett verk av Henrik Ibsen. Filmen var den första att recenseras på kultursidorna. Filmen rönte stora framgångar och banade väg för fler storverk, som t ex Berg-Ejvind och hans hustru (Sjöström, 1918) och Herr Arnes pengar (Stiller, 1919).

1921 nådde den svenska filmen sin höjdpunkt med Sjöströms Körkarlen. Svensk film förundrade och grep omvärlden. Andra filmskapare som bidrog var regissörerna John W Brunius, Benjamin Christensen, Per Lindberg, Ivan Hedqvist, Gustaf Molander och Rune Carlsten och inte minst fotografen Julius Jaenzon.

Men omständigheterna förändrades. Hollywood blev alltmer dominerande, Magnusson förlorade makt och kommersiella krafter gjorde sig mer gällande. 1924 filmatiserade Stiller den storslagna Gösta Berlings saga, med Greta Garbo och Lars Hanson i huvudrollerna. Därefter flyttade de tre och Sjöström till Hollywood, och en ny era i svensk film inleddes.

Text: Lova Hagerfors (2016)