Ta del av filmsamlingarna
Ingrid Bergman i En kvinnas ansikte (1938), av Gustaf Molander.

Ingrid Bergman

Ingrid Bergman är en av de främsta filmstjärnorna genom tiderna. Tre gånger har hon vunnit Oscar (endast Katharine Hepburn har fått fler) vilket fortfarande är mycket ovanligt för en aktris.

Vi har digitalt restaurerat åtta av Ingrid Bergmans svenska långfilmer och tre kortfilmer med henne. Alla filmer går att boka för biografvisningar. Filmerna hittar du här.

Ingrid Bergman föddes 29 augusti 1915 i Stockholm och dog samma datum 1982 i London.

Vid tre års ålder förlorade hon sin mor, som var av tysk härkomst, och vid 13 års ålder miste hon sin far och blev föräldralös. Hon växte upp utan syskon och har beskrivit sig själv som mycket ledsen, ensam och blyg och menade att det var en av anledningarna till att hon sökte sig till skådespeleriet.

Filmdebuten ägde rum redan 1916 – när hon var ett år. Fadern var nämligen en mycket tidig amatörfilmare. Något som gick i arv till dottern. Ingrid Bergman började själv amatörfilma i tjugoårsåldern. 

Som sextonåring 1931 staterade Bergman i filmen Landskamp och två år senare började hon på Dramatens elevskola för att sluta redan året efter då hon erbjöds sin första filmroll.

Debutfilmen blev Munkbrogreven och Sveriges mest kända filmkritiker, ”Robin Hood”, skrev om den nya stjärnan: ”Debutanten Ingrid Bergman är stor och säker”. Man jämförde henne med den etablerade Birgit Tengroth och Bergman kom att snabbt överta hennes roll som den populäraste ungdomsstjärnan i svensk film. Genombrottsåret 1935 kunde man se henne i fyra filmer. 

Gustaf Molander blev den viktgaste personen för Bergman under 30-talet och förutom av honom så regisserades hon av en trio framgångsrika regissörer vars filmer både kunde falla recensenter såväl som publik i smaken. I sju av hennes tio svenska filmer mellan 1935 och 1940 var Åka Dahlqvist fotograf och han förstod till fullo hennes talang och att hon passade mycket bra för närbilder.   

På den nystartade filmfestivalen i Venedig kunde man under 30-talet få se två filmer med Bergman i huvudrollen. Molander hade 1934 vunnit pris för En stilla flirt och festivalen verkade gilla hans regikonst för året efter fick han komma tillbaka med Swedenhielms i vilken Bergman innehade en av huvudrollerna. På samma festival visades 1938 Molanders En kvinnas ansikte, som vann ett specialpris. Det är för övrigt i den filmen, från den tidiga karriären, som hon gavs möjlighet till ett mer varierat skådespeleri. Filmen blev en internationell succé, gjordes i en nyversion i Hollywood och bidrog till att hon för första gången erbjöds filma utomlands i tyska Kvartetten gifter sig (1938, Die vier Gesellen, Carl Froelich) i vilken hon fick använda sin tyska som hon talade sedan barndomen.

Men det var med melodramen Intermezzo (1936) som hon fick sitt stora genombrott. Den store filmproducenten David O. Selznick såg den svenska filmen, blev mycket förtjust och bestämde sig för att göra en amerikansk version av den. Och så skedde 1939. Ingrid Bergman emigrerade till USA, för att spela samma roll igen, men denna gång mot Leslie Howard.

I samma veva som Bergman kom till Hollywood gjorde hennes landsmaninna Greta Garbo sina sista filmer. Bergman fick tidigt möjligheten att göra mer varierande roller än Garbo. Under de första åren i Hollywood gestaltade Bergman en pianolärare, prostituerad, revolutionshjältinna, hustru till en motståndsman, psykolog, sekreterare, guvernant och nunna.

Hon lovprisades ofta för sin naturlighet men redan tidigt i Hollywoodkarriären ville hon göra revolt mot alltför präktiga skildringar av väna familjeflickor. Till exempel bad hon regissören Victor Fleming att få spela en prostituerad kvinna i stället för fästmö till Spencer Tracy i Victor Flemings version av Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1941).

Karriären i Hollywood kröntes med Casablanca (1942), som för evigt blev den film Bergman mest förknippas med, även om ingen av de medverkande under den röriga inspelningen någonsin trodde den skulle bli klassikernas klassiker.

Värt att notera under Hollywood-åren är också att Alfred Hitchcock blev mycket förtjust i hennes skådespelarkonst och gav henne huvudroller i tre filmer: Trollbunden (1945), Notorious! (1946) och Under Capricorn (1949), vilket var ovanligt för honom.

Mot slutet av 40-talet började den rastlösa stjärnan tröttna på sina filmer (undantaget var Jeanne d’arc från 1948som var hennes önske- och prestigeprojekt). Hon hade sett Roberto Rossellinis Rom – öppen stad (1945) och önskade intensivt att få filma med den italienske neorealismens okrönte kung. Tillsammans gjorde de 1949 den beryktade Stromboli och deras kärlekshistoria blev upphovet till en skilsmässa från dåvarande maken men även från Hollywood. Glorian hade fallit av den firade stjärnan och hon blev till ett rött skynke för moraliskt indignerade amerikanska medborgare. Hennes och Rosselinis filmer hade svårt att blidka publik och kritiker men åtnjuter i dag stor respekt bland världens cineaster med relationsdramat Resa till Italien (1954) som höjdpunkt.  

Exilen från Hollywood varade i sju år och Bergman kom sen triumfatoriskt tillbaka med Anastasia (1956), för vilken hon tilldelades sin andra Oscarstatyett. Därefter valde hon fortsättningsvis sina filmroller med omsorg och blev också irriterad på att hon erbjöds alltför likaartade roller.

När Molander 1964 bad Bergman att göra huvudrollen i novellfilmen Smycket, efter en novell av Guy de Maupassant, tackade hon ja och det blev första gången på 25 år som publiken fick höra henne tala svenska i en film. Smycket ingår i episodfilmen Stimulantia, som hade premiär 1967. I den filmen ingår även en kortfilm av Ingmar Bergman. Kanske han såg henne spela på sitt modersmål och insåg att det borde få ske fler gånger.

Tio år senare spelade de in Höstsonaten (1978)med en igen pianospelande Ingrid Bergman. Den kom att bli hennes sista biograffilm och en artistisk triumf för de båda Bergman, även om samarbetet gnisslade betänkligt vilket finns dokumenterat i en fyra och en halv timme bakomfilm. Hon Oscarsnominerades en sista gång för den rollen.

Ingmar Bergman önskade åter att få filma med henne men den idé han hade till film resulterade i stället i Fanny och Alexander (1982), och vid när den skulle spelas in var hon för sjuk. Det blev i stället Gunn Wållgren som spelade farmodern.

Förutom sina tre Oscar blev Ingrid Bergman ytterligare nominerad för fyra. Hon har vunnit fyra Golden Globe och blivit nominerad för ytterligare tre. För sin allra sista roll som Golda Meir i tevedramat A Woman Called Golda (1982) belönades hon med en postum Emmy. Utöver ovan nämnda har hon vunnit en ansenlig mängd priser i hela världen.

Text: Jan Göransson (2015)

Skriv ut