Skolan i fokus i ny film

Text: Andreas Hoffsten

"Tusen gånger starkare" i regi av Peter Schildt efter en bok av Christina Herrström - som även skrivit filmens manus - berättar om vad som händer när en ny tjej, med nya perspektiv och erfarenheter, kommer till en klass med ganska inrotade könsrollsmönster. Filmen kan säkert fungera ner till åk 6 i en ålder då många flickor börjar tampas med och intressera sig för filmens tematik. Så hur togs då filmen emot?

Bland åk 9 eleverna på Lindängeskolan i Malmö var meningarna delade. Några tyckte att mycket var överdrivet andra kände väl igen sig i de situationer filmen skildrar. En elev skrev: ”Jag tycker filmen kan visas för både killar och tjejer men budskapet är starkare för tjejer för tjejer borde verkligen ta mer plats och våga mer i klassrummen. Jag gillade att det handlade om en så stark, orädd och självständig tjej för det blir som ett slags förebild för andra som känner sig vilsna, speciellt tonårstjejer.” En annan elev gillade inslaget med dans i filmen: ”Den bästa scenen var när de gick ut på skolgården och började dansa det visade att man kunde göra något annat på idrotten än att bara spela basket.”

Att våga säga ifrån

Hos eleverna på Humfryskolan i samma stad väckte filmen starka känslor. Kim skrev: ”Det svider att det är så sant, att killar oftast faktiskt är högre uppsatta än tjejer. Och det värsta är att det inte är många som vågar ställa sig upp och säga till, att höja sin röst. Filmen var väldigt bra faktiskt, den upplyser folk som kanske inte vet hur det ser ut i såna skolor.” Alma var inne på samma linje: ”Sammanfattningsvis är ’Tusen gånger starkare’ en djup och stark film som verkligen får en att tänka till. … budskapet gick direkt fram.”  En elev som önskar vara anonym skriver: ”Filmen var jättebra o speglar verkligen hur det kan va. Att killarna tar mer plats … och får ordet oftare än tjejerna. Filmen var ungefär som boken och det var bra.” Och det ganska giftiga porträttet av lärarna uppmärksammades av eleverna: ”Det jobbiga var att ingen (lärare) märkte att tjejerna blev förtryckta och att Ludde tog VÄLDIGT mycket plats. Det värsta är att det kändes så verkligt vilket det är, sånt här händer tyvärr.” En kompis fyller på: ”Jag gick innan på en skola där det var typ så här. Det var alltid killarna som pratade. Om vi tjejer någon gång räckte upp handen och fick ordet så var det ändå killarna som sa ut svaret i mun på en.”

En elev får associationer till en undersökning på gymnasieelever hon läst om: ”det tilldelades lika många frågor till tjejerna och killarna, vilket resulterade i att stämningen blev orolig och det protesterades över att tjejerna fick fler frågor, vilket inte var fallet. Vad beror det på? Är killarna så dominanta av naturen eller är det ett beteende som växt fram på grund av samhället och dess syn på genus?”

De flesta elever kände igen sig i den typiska uppdelningen i gäng. ”Som coola tjejgänget, nördarna, tuffa killarna, pluggisarna osv.” Men det var mer ren igenkänning, det ledde inte till så många reflektioner. Men kanske ändå att just därför dansscenerna blev så pass uppskattade som ett uttryck för något som säkert många längtar efter – en större sammanhållning, en starkare ’vi’ känsla över könsgränserna?

Gymnasiet

För gymnasiet fungerade filmen lite annorlunda. Många elever i den etta i ett förortsgymnasium i Stockholm som vi bjöd in att se filmen menade att filmen var ”överdriven”. Så här formulerade sig exempelvis en kille: Jag tycker att filmen tog upp ett viktigt ämne (jämställdhet i skolan) men att den misslyckades med att få igenom något budskap eftersom att den var så överdriven: alla killar var onda, alla lärare var korkade, och ingen förälder la sig i konflikten mellan tjejerna och skolan”. Men i ärlighetens namn var det en åsikt som var vanligare bland killarna även om Ellen höll med: ”Filmen Tusen gånger starkare handlar i stora drag om en skola där kvinnorförtrycket är löjligt överdrivet och lärarna så otroligt gammalmodiga att man får 1930-talsvibbar.”.

Tjejerna berördes generellt mer och tog filmen till sig även om också de i flera fall skrev att filmen nog fungerar bättre i grundskolan. Deras lärare Petra sammanfattade också sina intryck från eleverna: ”Jag tror att filmen kändes lite för ung för dem. De har högstadiet i sitt minne men har lämnat det och jag tror att det ligger för nära dem. … Som film betraktat blev budskapet alltför centralt och då försvann också magin med filmen. … Och jag vet att många elever älskade boken.”

Själva det filmiska i filmen fick dock godkänt, klippningen och musiken nämndes speciellt bland flera elever.

Och att filmen ändå rörde upp blev tydligt, och flera elever tog bladet från munnen och passade på att ventilera sina tankar: ”Jag tror även filmen kan vara bra att se som lärare, eftersom det är dom som ofta är en stor del av problemet som filmen tar upp.” Nichole skrev: ”Jag kan ärligt säga att jag älskade filmen. Den fick mig att känna alla de känslor som karaktärerna hade och jag kände igen mig. Jag blev så glad att det äntligen är någon som uppmärksammar de problem som finns i en skolklass”. En annan elev försökte sammanfatta filmens budskap: ”Jag tror att det ofta är så att tjejer förtrycks och inte alltid vågar säga vad de tycker, eftersom killar ofta hörs och syns mest. Och jag vet att det är väldigt vanligt att tjejer intalar sig själva att de är korkade för att killarna säger det till dem, som Mimmi i filmen.”

Klasskompisen Ellinore hade andra associationer: ”Filmer i skolmiljö är alltid bra. Dock kändes det här bara som en extra lång Friends reklam. … Men eftersom feministiska debatter började när vi åkte hem efter filmen, och när vi sammanfattade filmen, så antar jag att filmen påverkade oss alla på något sätt, men kanske mest killarna. Jag tror nog att vissa såg sitt beteende ur ett annat perspektiv efter filmen.” Stämmer det får man ju säga att filmen fungerade trots allt – även för en gymnasieklass.

Till sist en riktig pluspoängare, och lite överraskande för att komma från en ung elev i detta fall från Malmö. ”Filmen innehåller allt det som gör mig stolt över svensk film; ett realistiskt innehåll, verklighetsanpassade karaktärer och en viktig innebörd, kryddat med vardaglig humor och utan att bli så krystad och klichéaktig som Hollywoodfilmer har en tendens att bli när de är färdigklippta. Mindre är mer.”